lördag, december 31, 2016

Strändernas svall

Det blåser så det knakar i huset. Vindbyarna hugger i och tar tag som vill de möblera om världen. Naturen har storstädning.
   Ett passande väder en nyårsafton.

Vi avslutar året i Västerås, där vi började det. Cirkeln sluts.
  Däremellan har det börjat fram och tillbaka. Strändernas svall.
   Min hälsa och mig närstående hälsor har blivit bättre och sämre. Bodil Malmsten och flera andra kända personer som betytt mycket för mig har dött men alla anhöriga och vänner som levde när vi inträdde i 2016 lever ännu. Jag har gått upp sju av de 14 kilo jag gick ner förra året men känner mig mer tillfreds med min kropp än vad jag har gjort på många år. Jag har skrivit flera blogginlägg än på tre år men orkade bara hålla i mina practisövningar till augustimånad. Meditationen gick åt skogen men jag har börjat lära mig spanska. Jag har läst 87 böcker men ytterst få av dem fanns med på listan "Att läsa 2016" som jag skrev förra året när jag gjorde mina listor inför det nya året.
  Skit samma. Jag skriver nya listor. Det viktiga är inte hur det gick, utan att det kan gå. Nästa år. Och blir det inte som jag skriver i mina listor, blir det något annat.

Det är det som är grejen med livet: vågorna.
Glädje och sorg.
Det goda och det onda.
Strändernas svall.

Goda vågor till er alla!

onsdag, december 28, 2016

Störtas ska det gamla snart i gruset

Då har vi klarat av det här med julen och det är dags att stoppa tillbaka nostalgin i vindsförrådet, till nästa år.
   Nu handlar det bara om att blicka framåt. Spana in i det nya rena, vita året, det obeträdda, obesudlade nya året, det oskrivna bladet, alla möjligheters år, och inte se något annat än just det: vitt.
Rent.




De senaste åren har jag tyckt att jag börjat lära mig att hantera det här med julen ganska bra. Det tycker inte min kropp. För fjärde året i rad kraschar min nacke precis till/under juldagarna och jag möter släkten neddrogad av värktabletter. Jag har skaffat mig en egen jultradition.
   Annars har väl det varit det bästa med det här året, att nacken blivit bättre. Jag har inte varit hos naprapaten sedan i slutet av juni. Alltid något, detta skitår.

I år känns det viktigare än någonsin att nästa år bli ett bättre år, ett bra år. På så många plan. Jag brukar göra upp listor med nyårslöften och practise-övningar .  Jag älskar nyår och tanken på det vita otrampade snötäcket. Känslan av andan-hållandet och att stå med foten i luften och betänka sig innan man sätter ner den för första gången.
   Det har alltid handlat om att jag ska bli en bättre människa, leva mer fullt ut, osv. Men i år känns det inte som om det inte räcker med mig. Det behövs något mer.
Om det inte är som med det där fjärilsfladdret någonstans, var det nu är, som kan orsaka en storm någon annanstans.

På listan med nyårslöften: Fjärilsfladdra allt vad jag orkar.

Det behövdes något revolutionärt som den här veckans dikt tyckte jag, men hittade inte något som riktigt passade. Bara en bra stormdikt av Tranströmer. Och några fraser ur Internationalen.

Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

lördag, december 24, 2016

Nostalgikalendern Lucka 24

Stora taberraset i Katthult




En nostalgikalender med barnprogramstema som inte innehåller något av Astrid Lindgren vore ju en skam för sitt namn. Det finns väl inget så nostalgityngt, eller nostalgiburet, som Astrid Lindgrens berättelser, dels för det stora intryck de gjorde på så många av oss när vi var barn, dels för att de ofta utspelar sig i en tid som var svunnen redan när vi fick oss berättelserna till livs; en tid när man åkte släde till julottan, grävde varggropar, stöpte ljus och stoppade korv för att det var det sättet man fick ljus och korv och inte bara för att det var roligt. En tid då man över huvud taget gjorde betydligt roligare saker än vad man gör nu, enligt mitt tycke, och som man ofta längtade efter och lekte sig tillbaka till som barn.

De här båda klippen visar också exempel på dels vad julen innebär och dels vad den borde innebära: oändliga mängder mat som delas ut till dem som bäst behöver den och inte till dem som redan är "tjocke så de räcker" som folket i Ingatorp. Dels medkännande och barmhärtighet mot alla människor, även mot dem som kanske inte gjort sig förtjänta av det.



God julefrid önskar jag er alla! Ta hand om varandra.

fredag, december 23, 2016

Nostalgikalendern Lucka 23

Du måste förstå att jag älskar Fantomen

Den här serien hade jag faktiskt glömt helt och hållet. Den dök upp när jag höll på att leta bland klipp från gamla barnprogram. Och vi måste ju ha en superhjälte i kalendern. I morgon kommer det en annan superhjälte, en riktig.



torsdag, december 22, 2016

Nostalgikalendern Lucka 22

Toffelhjältarna 

Nu är det svår julstämning här på bloggen. Det var julaftons morgon och det luktade gran i hela huset utom i köket där det stank av dopp i grytan. Under granen låg fullt med paket och i fönstren lyste adventsljusstakarna. Snart skulle farmor och farfar och mormor komma i taxi från stan. Jag var bänkad framför TV:n med en julknäckemacka i handen och väntade på det första avsnittet av Jullovsmorgon. 

Det är Solstollarna man talar mest om när man nämner Ola Ström och Per Dunsös bidrag till kulturarvet, men jag tycker att Toffelhjältarna var bättre. Lika underligt, men bättre.


onsdag, december 21, 2016

Nostalgikalender: Lucka 21

Trolltider 

Idag är det vintersolståndet. Den mörkaste dagen på året. Den dagen då solen står längst bort från solen. Vad passar då bättre än att titta på den näst bästa julkalendern (Jag tyckte ju som bekant att Julpussar och stjärnsmällar var den bästa) Trolltider när trollen bakar solbröd till solens ära, så att hon ska komma tillbaka.

tisdag, december 20, 2016

Nostalgikalendern Lucka 20

Svenska Sesam

Det är märkligt vilka underliga saker som sätter sig i minnet. Det verkar härbärgera allt som någonsin kommit in, även om det inte alltid känns så. Det kan vara helt omöjligt att komma på varför jag precis gick ut i köket men så fort jag började titta på det här klippet kunde jag sjunga med i vartenda ord i "Stackars dirren, Tulle lilla. Otur har han jämt vår kille. Tulle lille, tulle lu, borta är det onda. Bu!"
Det verkar som om det som verkligen betyder något stannar kvar och dyker upp intakt, bara man trycker på rätt knapp.

måndag, december 19, 2016

Nostalgikalendern Lucka 19

Loranga, Masarin och Dartanjang

Här kommer ett gäng som definitivt inte vuxit upp. Utom möjligen Dartanjangs morfar, som är så gammal att han bara kan gala som en tupp. Det är dit vi alla är på väg, om vi får leva och ha hälsan.
Hur som helst har jag alltid gillat de här filurerna. De har en förmåga att ta dagen som den kommer, som är avundsvärd. Men jag minns inte riktigt hur de fick pengar att byta till sig varm korv med.
Det ju det som är problemet, att man alltid måste ha tillräcklig med pengar att byta med. Annars skulle jag också gärna ligga under köksbordet och lyssna på popmusik.

söndag, december 18, 2016

Nostalgikalendern Lucka 18

Farbrorn som inte vill va stor

Kanske beror detta att min generation så gärna minns sina barnprogram på att vi är släkt med Ragnar.

lördag, december 17, 2016

Nostalgikalendern Lucka 17

Ballongen spricker 

Det måste ha varit mitt intresse för dockskåp, som var stort redan på 80-talet, som gjorde den här serien till ett av mina favoritprogram. Dockskåpsdockor som får liv, underbart!


fredag, december 16, 2016

Nostalgikalendern Lucka 16

Från A till Ö - en resa orden runt

Från A till Ö med Hedvig Höök lyckades att kombinera det där med lärdom och fiktiva världar. Hedvig fick lång näsa varje gång hon låtsades att hon hade förstått ett ord och långnäsan försvann inte förrän hon lärt sig ordet. Men det var inte detta att jag lärde mig nya ord som gjorde den här serien till en av mina favoriter när det begav sig. Det var det att hon bodde i en gammal tågvagn, ett slags miniatyrhem. Och miniatyrhem har jag alltid varit mycket svar för.

Klippet visar bara introt men det går att se hela avsnitt på Öppet arkiv 

torsdag, december 15, 2016

Nostalgikalendern Lucka 15

Varför är det så ont om Q?

Någon som kan skapa fiktiva världar att fly in i med bravur är Hasse Alfredsson. Det riktigt hörs hur roligt han har själv när han gör det. 

onsdag, december 14, 2016

När jag inte stod och glodde genom hotellfönster

När jag inte stod och glodde ut genom hotellfönstret där i Krakow stod jag på olika museer och glodde på konst. Extra länge glodde jag på Anna Bilinskas Självporträtt med palett. (Wikipedia kollar den Självporträtt med förkläde och penslar men jag går efter vad det stod på plaketten bredvid tavlan.) Det är samma målning som ligger till vänster hela tiden i klippet här nedan, där man med fördel ser flera andra av hennes målningar.




Det var den målning jag såg först när jag klev in i salen, före alla andra. Inte för att den hängde på den mest framträdande platsen utan för att den lyste. Jag älskar den självsäkra hållningen och den kaxiga blicken som inte viker undan, att hon inte försökt försköna sitt ansikte på något insmickrande vis; "Här är jag och det är gott nog!"

Nostalgikalendern Lucka 14

Sant och sånt

Mer utbildande barnprogram: Sant och sånt med begreppet Staffan&Bengt. Nu har jag väl alltid varit mer intresserad av att fly in i fiktiva världar än att lära mig fakta om vatten, men Staffan&Bengt är ju Staffan&Bengt. De verkar så genuint intresserade av det de pratar om och inte är de så där överspänt larviga som många barnprogramsledare ofta är. Jag antar att det var det som fångade till och med mig, även om jag inte förstod det då. 

tisdag, december 13, 2016

Nostalgikalendern Lucka 13

Barnjournalen




Det här klippet ådagalade betingade reflexer jag inte kände till att jag hade: Så fort jag hör Bengt Fahlströms röst får jag smaken av varma mackor i munnen.
Som jag minns det så visades Barnjournalen på lördagar och lördagar innebar alltid att det serverades varma mackor eller hemmagjord pizza. Tydligen i samband med Barnjournalen om man får tro styrkan av mina reaktioner. Det är nog inget jag behöver söka hjälp för, det är ju inte så ofta man hör Bengt Fahlströms röst nuförtiden.

Oron över videovåldet var något som präglade denna tid. Min mamma var på krismöten i Hem och Skola angående detta, minns jag. 80-talet var moralpanikens tidevarv, på gott och ont. Jag undrar om det finns några pappor någonstans idag som gett sig på TV-spelsjättarna för att få dem att sluta producera våldsspel. Och som lyckats.
Förutom att förfasa sig över videovåldet letade man också satanistiska baklängesmeddelanden på hårdrocksskivorna. Jag minns inte att någon varnade för att man kunde få varma mackor-reflexer om man tittade på Barnjournalen, och ändå det är där vi är idag.

måndag, december 12, 2016

Trollsländor och gråstenar.


Under den gångna veckan har jag ägnad en hel del tid åt att stå i ett hotellfönster i Krakow. 
En av orsakerna till detta var att jag tycker det är så vacker med dans. Särskilt balett. Och  
innanför de stora fönstren i den vackra byggnaderna mittemot avlöste balettlektionerna varandra.  
Lätta som trollsländor snurrade och fladdrade, sträckte och hoppade de därinne. 

En annan orsak till att jag stod där i fönstret var att min dåliga höft gett upp efter de långa promenaderna i Krakow gamla stad och judekvarter och tagit med sig ett knä i förfallet och jag använde fönsterbrädet för att göra stretchövningar. 
Medan ballerinan i huset mittemot kickade upp foten i öronhöjd lika enkelt som om hon tog ett steg framåt uppbådade jag all min viljestyrka för att få upp högerbenet på marmorbrädan under pustande och stånkande. Som en gråsten så mjuk.

Jag har alltid önskat att jag kunde dansa, men inte ens som ung var jag särskilt smidig. Jag var ungefär som nu, bara något mindre värkbruten. Det är den där totala kontrollen på kroppen, lättheten i rörelsen, jag är avundsjuk på. Min kropp har alltid rört sig som den själv vill, och den tar sig tid. Det tar en halv minut att vända på den. Nå, kanske överdriver jag något. Men har den, kroppen, väl tagit sig ned på golvet så tar det åtminstone 45 sekunder att få upp den därifrån. Och den processen är inte något som för tankarna till fladdrande trollsländor, det kan jag lova. 

Bitter i sinnet lätt jag benet dråsa ner från fönsterbrädan med en duns och såg hur dansarna tvärsöver gatan gick ner i spagat. Själv gick jag ut i badrummet och smörjde in två tredje delar av kroppen med Voltaren. 



Nostalgikalender Lucka 12

Dårfinkar och dönickar

Ulf Starks bok Dårfinkar och dönickar var en favoritbok och jag älskade TV-serien också. 

Dönickarna, de vågar inte leva, de ser inte krafterna hos sig själva, Vi är alla så fulla av sånt som vi inte har en aning om. Som havet som myllrar av strömmar, av alger och fiskar och liv. Dönickarna bygger smala broar över sådana obekanta vatten. Medan vi dårfinkar håller till där nere och låter oss föras av strömmarna. 

Så beskriver huvudpersonen Simones morfar skillnaden mellan dårfinkar och dönickar.
Jag älskade kaoset i Simones dårfinksfamilj, min familj var alldeles för tråkigt ordentlig. Mer åt dönickshållet, tyckte jag. 

söndag, december 11, 2016

Nostalgikalendern Lucka 11

Åshöjdens BK

Vi följer upp Tjejerna gör uppror med en riktig killserie: Åshöjdens BK ; manlig vänskap, sportsmannaskap och grupplojalitet som den bara såg ut på 80-talet, fast serien ska utspela sig i slutet av 60-talet. Den bästa scenen i hela serien, tycker jag så här i vuxen ålder, är när Dan Hylander och Py Bäckman dyker upp som en skön anakronism, spelande sig själva i 80-tals kläder.  

Varför jag gillade den här serien när jag var barn vet jag inte riktigt, jag har alltid varit totalt ointresserad av sport. Men det var väl lite spännande att ungdomarna i serien var lite äldre än jag, antar jag. Johan Hedenborg var ju boråt 30 när han spelade gymnasisten Edvard Engmark, Blåbärskungens pojk.

lördag, december 10, 2016

Nostalgikalendern Lucka 10

Tjejerna gör uppror

Jag minns inte vilket som kom först in mitt liv: TV-serien eller boken. Men Tjejerna gör uppror lämnade ett mycket stort avtryck i mitt tidiga liv. Boken har jag läst oräkneliga gånger men TV-serien har jag bara sett när det begav sig.
Det var något av en chock att se den igen. Då tyckte jag bara att Asta, Tone, Kersti och Liv var superhäftiga och tuffa och nu är det enda jag ser det hejdlöst dåliga skådespeleriet.

Boken har jag letat efter i många år och i många dammiga antikvariekällare utan att ha någon tur. Jag har till och med fantiserat om hur jag skulle kunna stjäla den om jag någon gång, av något oklart skäl, kom in i mina gamla nedlagda mellanstadieskola där biblioteksböckerna står kvar i hyllorna som vore det Pompeji. Nu har ingen haft någon anledning att släppa in mig i skolan och så kriminell kan jag inte tänka mig att bli så att jag skulle slå sönder ett fönster och kräla in i skydd av mörkret. Som tur är finns Glansholms Antikvariat istället och de hittade boken föredömligt snabbt. Och till skillnad från TV-serien så höll den fortfarande.

Skulle man ändå vilja se hela serien finns den på SVT:s öppna arkiv.




fredag, december 09, 2016

Nostalgikalendern Lucka 9

Det blåser på månen

Här handlar det om en helt annan typ av tjejer än i Vägen till Gyllenblå. Barnprogrammet baserar sig på Eric Linklaters bok Det blåser på månen och systrarna Dina och Dorinda är synnerligen kreativa och handlingskraftiga och starka flickor. De är också elaka menar deras mor, men de vill ju bara hjälpa till. 

torsdag, december 08, 2016

Nostalgikalendern Lucka 8

Vägen till Gyllenblå

Över till en annan expedition: expeditionen till Gyllenblå. Två barn från Jorden hamnar på oklart vis ute i rymden, i landet Gyllenblå. I Gyllenblå är det förbjudet att skratta och barnens uppgift är att ändra på detta.  Men jag tror inte att de är medvetna om detta, de används bara  för detta syfte av någon mystisk man i ett mystiskt hus på Jorden.

Något jag inte tänkte på när jag tittade på den här serien som barn var hur oerhört könsstereotypt huvudrollsinnehavarnas egenskaper är fördelade. Killen är busig, tänjer gränserna och gör lite som han vill,  medan tjejen är försiktig och försöker hålla efter honom och få honom att sköta sig. Varför ska vi alltid vara sådana mammor?



onsdag, december 07, 2016

Nostalgikalendern Lucka 7

Expedition Odysseus


En annan expedition, som lämnade beständigare avtryck än Bröderna Dals, var Expedition Odysseus. Det var här det började, mitt stora intresse för Antiken i allmänhet och den grekiska mytologin i synnerhet, med Expedition Odysseus och Asterix-serierna. Tillsammans skulle de driva mig till skapandet av specialarbeten i högstadiet, latinpluggande och två terminer Antikens kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Anders Linder hade tydligen en berättarteknik som hette duga. Jag tycker att det är intressant att någon i kommentarsfältet till ett av klippen konstaterat samma sak som jag: Det är svårt att hänga med i dagens snabba barnprogram när man växt upp med program i det här tempot. Men jag tror att det är sunt.




tisdag, december 06, 2016

Nostalgikalendern Lucka 6

Doktor Dörvels hemlighet


En annan serie som skrämde slag på mig var Bröderna Dal. I ett avsnitt var det någon ondsint person, tror jag i alla fall, som spionerade bakom en tavla. Han hade skurit bort ögonen i porträttet och man kunde se hur hans ögon rörde sig i det målade ansiktet på tavlan. Superläskigt. I ett avsnitt var det också någon som klädde ut sig till en gengångare och höll mig länge vaken om nätterna.

När jag nu började titta igenom klipp blev jag inte särskilt skrämd utan istället väldigt förtjust i serien. Så till den grad att lucka 6 tog längst tid att förbereda eftersom jag var tvungen att titta på  alla avsnitten. Jag hade inget minne av att den var så här rolig, att det var en humor som fungerade på en vuxen, må vara en tämligen barnslig sådan. Det påminner faktiskt om Monty Pyton vid flera tillfällen.



måndag, december 05, 2016

Nostalgikalendern Lucka 5

Doktor Krall

Som barn är man rädd för helt andra saker än man är rädd för som vuxen har vi ju redan konstaterat. Som barn är man också rädd för helt andra saker än vad vuxna tror att man är rädd för. När jag var sex år var jag vettskrämd för Ville Vessla och hans kumpan Oxen. Det var väl förvisso ganska logiskt, de var ju skurkar. Men något som verkligen höll mig vaken om nätterna var ett avsnitt av Doktor Krall där hans hjälpreda Rolf gick i sömnen. Sömngångare var svårslaget otäcka.
Just det där sömngångaravsnittet har jag inte hittat, däremot ett avsnitt om hicka, där Doktor Krall klätt ut sig till Dracula i avsikt att skrämma bort Rolfs hicka. Det avsnittet har jag inget minne av över huvud taget så tydligen tyckte jag inte att det var så otäckt med hicka. Eller Dracula.

söndag, december 04, 2016

Nostalgikalendern Lucka 4

Doctor Snuggles

Det är inte det att jag har blivit äldre. Det tecknade filmerna var mycket lugnare förr. Idag, om jag skulle råka på tecknad film, tycker jag bara att det är ett hysteriskt skrikande och tjattrande i munnen på varandra. Behöver inte barnen varva ner ibland nu för tiden? Och varför kan de inte göra det till gamla trygga, lugna, kanske en aning sega doktor Snuggles?


lördag, december 03, 2016

Nostalgikalendern Lucka 3

Löljliga familjerna

Gunnel Linde var en stor favorit hos mig när jag var barn och särskilt Löjliga familjerna. Gunnel Linde hade flera barnprogram som gick ut på att hon berättade och vi som lyssnade fick rita bilder till berättelsen. Jag var en passionerad klippdocksritare som barn och ritade naturligtvis alla de Löjliga Familjerna, deras hus och bilar och andra tillbehör. De familjerna har försvunnit med årens gång. Däremot hittade jag i ett ett brunt kuvert i mina föräldrars garderob,  hela persongalleriet i julkalendern Julpussar och stjärnsmällar, en julkalender som ingen minns men som jag tyckte var den bästa som någonsin gjorts, men det är inte den vi ska titta på nu. Nu tittar vi på de Löjliga familjerna. 

fredag, december 02, 2016

Nostalgikalendern Lucka 2

Nu vill jag röra på mig

Lucka nummer 2 bör förses med en varningstext. Det här introt, i hela sitt vansinne, har en förmåga att sätta sig på hjärnan som superlim. 
 Introt och hela programidén känns så über-pedagogisk att mitt vuxna jag blir alldeles nervöst och får stressryckningar över vänster öga. 
När det begav sig sprang jag omkring i liknande utstyrslar som barnen i klippet, förutom att mina var hemsydda i mörkblå plysch. Jag gjorde egna radioprogram på min kassettbandspelare där jag höll på och "klappade rytmer" precis som de gjorde i det här skräckinjagande barnprogrammet. Och ungefär där tycker jag att jag har sagt alldeles för mycket så nu är det dags för er att klicka på klippet! 
På egen risk, vill jag poängtera än en gång. 

torsdag, december 01, 2016

Nostalgikalendern Lucka 1

Tralla och sjung



Kom nu då!
Vadå?
Barnprogram i TV.

Det känner alla från min generation igen. Det var signalen, när man hade suttit framför TV:n i flera minuter och tittat på den där bilden med klockan och följt sekundvisarens väg runt, i väntan på att barnprogrammen skulle börja. När man hörde det där: Kom nu då... Då visste man att det äntligen skulle börja.


Numera är det mycket diskussioner om att barn blir skrämda av en del barnprogram, Alfons Åberg har ju till och med varit på tapeten. Jag tror kanske inte att det är så ödesdigert att bli rädd för något man ser på TV, det hör liksom till. Jag var rädd för mycket som jag sett i barnprogram när jag var liten, men jag tror inte att jag har några kvarvarande trauman. Det är också lite olika vad man är rädd för som barn och vad man anser är otäckt när man är vuxen. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd efter att ha tittat på Tralla och sjung men nu gör det mig fullständigt vettskrämd.

tisdag, november 29, 2016

Intro till Nostalgikalendern

Årets nostalgikalender kommer att bli en nostalgikalender Deluxe. Den kommer att handla om gamla barnprogram. Och är det någonting som får igång samtal mellan människor i min generation, 70-talisterna, så är det vad vi såg på TV när vi var barn. Det tänds ljus i våra ögon, vi nynnar signaturmelodier och utbrister: "Åh, minns ni den! Och den!" Vi möts i rörande konsensus om att det var bättre förr. Nostalgin är total.

När det gäller just barnprogram är jag nästan beredd att säga att det verkligen var bättre förr. Det är möjligt att min blick är en aning nostalgidimmig, som sagt, men det känns som om det var lugnare då. Dagens barnprogram verkar mest bestå av ett hysteriskt skrikande. Nu har jag ju inga egna barn och har därmed inte stenkoll på samtidens utbud. Jag är dessutom alltför förtjust i min fördom för att vilja göra någon mer omfattande forskning men sant är i alla fall att det råder ett myyyycket lugnt berättartempo i barnprogrammen från 70- och 80-talen, så beväpna er med tålamod.
    I en del klipp kommer ni också att få vänta på att själva programmet ska börja medan en bild med en klocka där sekundvisaren tickar runt ligger ute. För det var så det gick till. Vi satt där framför TV:n och väntade på att det skulle börja, och tittade på den där klockan. Vi var en generation av tålmodiga ungar. Men det mest fascinerande är att vi alla verkar ha suttit där. Jag har ännu inte träffat någon som hade vett nog att ägna sig åt något annat, sitt lego eller sin trolldeg, fram till halv sex prick. Nej då, vi satt alla och glodde förväntansfullt på den där sekundvisaren. Så det kommer vi att göra även i den här kalendern.

___

En nostalgikalender Delux kräver ett pampigt intro. Därför spelar vi introt till den tecknade serie som fick mig att börja läsa franska: Il était une fois - Det var en gång.


måndag, november 28, 2016

Jesus är redan här

... men den tredje vise mannen dröjer



Jag köpte en begagnad julkrubba på Röda Korset härom dagen. Jag kunde inte låta bli att packa upp hela grannlåten på en gång även om jag vet att man borde vänta med Jesus till julafton. Han har ju inte kommit ännu, egentligen. Och inte de tre vise männen heller.
Hittills har visserligen bara två vise män anlänt och jag är osäker på om den tredje någonsin kommer att dyka upp. Jag har konsulterat den enda butik som för vise män här i stan men de hade inte enstaka vise män bara hela krubbuppsättningar.
   Jag kan tänka mig att den tredje vise mannen befinner sig på någon trevlig semesterort och ja, kanske inte svär, men muttrar över hetsen i det moderna samhället. Enligt traditionen har han faktiskt en dryg månad på sig innan han behöver resa sig ur solstolen och stå vid krubbor och treva med en låda guld mot en osnuten unge.
  Nå, han kanske kommer när det drar ihop sig.



I miniatyrkrubban med de rundnästa gubbarna är gänget i alla fall komplett. Och i citronkrubban och julgranskrubban där står folket fastgjutna där de står, så man vet var man har fem.



 
 
 
Jag gillar krubbor. Förmodligen av samma skäl som jag gillar dockskåp. Skäl som jag inte tänker analysera vidare. Men det är kul med miniatyrer. 


 
 
När vi var i Madrid i somras bodde vi alldeles intill en "krubbaffär". Den var aldrig öppen när vi gick förbi och det var nog tur. Hur skulle jag ha kunnat välja om jag skulle köpa en samisk Jesus, en grekisk, eskimå eller nepalesisk Jesus. Skulle jag välja pandor eller indiska elefanter som krubbdjur?
Eller skulle det bli krubban där den heliga familjen kommer farande i ett grönt flygplan?


 

 
 
 
 
 
 
 
 
 

söndag, november 27, 2016

Tyck om er själva!

Då var adventsljusstakarna tända, nästan allt julpyntet framme och en mild doft av glögg fyller hemmet. Jag får erkänna att det är lite småmysigt, trots att jag inte är någon julmänniska.
Men det är skillnad på Mys och Måsten, så några pepparkakor tänker jag inte baka.
----
För ett tag sedan läste jag ett gäng citat av olika kända människor som uttalat sig i ämnet krig, och där fanns en sak som jag särskilt tyckte var bra. Som vanligt har jag glömt exakt hur citatet löd och jag känner mig också lite osäker på vem som sagt det men jag tror faktiskt att det var August Strindberg.
Det gick i alla fall ut på att man inte ska förneka/vara likgiltig för sitt eget lidanden och sina egna smärtor, för det kommer att leda till att man också blir likgiltig för andras.
Jag tyckte det var ganska bra sagt, och ganska riktigt. Går man själv omkring och biter ihop och håller skenet uppe hela tiden är det väl inte så konstigt om man tycker att "kan jag härda ut så kan väl alla andra". Det är ju lätt att bli bitter också om man är en sådan som aldrig ska låtsas om något och bitterhet är farligt.
I Simon och ekarna av Marianne Fredriksson säger Karin att hon har svårt för människor som tycker illa om sig själva: Det låter andra betala så dyrt för det.Och det är likadant med bitterhet.
Det är alltså viktigt att vara god mot sig själv för att kunna vara god mot andra.
Vi slutar med sången som är ett måste varje första advent, sångerna är viktiga:


tisdag, november 22, 2016

När nuet besegrar nostalgin

Nuet är en grönaktig öronlappsfotölj, doften av nylaserade brädor och golv så fina att man, som min mamma konstaterade, nästan inte vill gå in med skor. 
Nuet är inte en kräkfärgad fotölj utan nackstöd. 
Det var inte bättre förr. 

I lördags var jag hemma i min barndomsstad och lurade med mig min mamma ned till det nya biblioteket, där inte hon heller hade varit. Jag blev vettlöst förälskad. Det var så vackert och nytt och så den där stillheten som det ska vara i ett bibliotek. Stora panoramafönster och läshörnor. Det till och med doftade nytt. 
   Jag blev så upp i varv att jag till och med föll i extas över trädgårdsböcker, trots att jag inte har någon trädgård, för att inte tala om Humlor i Sverige.  

Det satt en flicka och läste vid ett av fönstren. Hon var i samma ålder som jag, när jag tog bussen in till stan och satt på det gamla biblioteket, i dess kräkrosa fotöljer, och läste. Det var lördag och det var inte en skolbok, det såg ut som en roman. Vi lever vidare, tänkte jag med viss ömhet, vi bibliotekskufar. Och tänk att ha ett så vackert bibliotek att sitta i. 

Jag skrev mitt namn i gästboken, som ett signatur för mitt godkännandet. 
Kanske tar jag ut en semesterdag och tar bussen hit och sätter mig och läser i någon av de där gröna öronlappsfotöljerna. 


söndag, november 20, 2016

Lisa, Lisa

I går var det Lisa Ekdahls dag i Så mycket bättre. Lisa iklädd te-huva läsande Beppe Wolgers' godnattsagor i en stor säng med kramdjur. Lisa är Lisa och försöker inte vara någon annan, eller som någon tycker att hon borde vara. Och hon är som ingen annan. Det är så man blir en stor konstnär.
Jag har alltid älskat Lisa Ekdahl.  Hennes första skiva är en av de största musikupplevelser jag haft. För några år sedan skrev jag om det här på bloggen:

April månads musik är Lisa Ekdahls Öppna upp ditt fönster. När jag hör den är jag plötsligt 18 år och tillbaka i min första lägenhet. Det är april och jag skolkar för att skriva klart ett specialarbete om kvinnan som var förebilden till Bellmans Ulla Winblad. Lisa Ekdahls cd går på repeat medan jag sitter i köket med de grönrutiga gardinerna och skriver på en elektrisk skrivmaskin, under tiden bälgar jag i mig litervis med te ur en keramikkanna. 

 Så här i efterhand tycker jag att det är lite komiskt att jag skolkar för att plugga. Liksom det här med teet. Medan andra i min ålder tjuvrökte bakom träslöjdslokalen i skolan för att se tuffa ut, tvingade jag mig att lära mig att dricka te, som jag vid den här tiden tyckte var en ganska vidrig tryck. Jag tyckte att det verkade så kulturellt att dricka te och jag ville hemskt gärna se kulturell ut. Mycket hellre än tuff. 

Nu vet jag ju att det inte riktigt är april än men det är ju bara en tidsfråga. Så att säga. Och jag börjar ana den där Lisa Ekdahl-känslan nu; känslan av frihet i att ha en egen lägenhet, i att bryta regler (åtminstone sådär lite lagom), i att lyssna på en skiva som jag gått till skivaffären och köpt och sedan gått direkt hem och stoppat i cd-spelaren. Det där sista var en enorm frihetsmanifestation eftersom jag vuxit upp på landet och alltid varit tvungen att vänta på någon sällsynt buss och/eller att mina föräldrar skulle ha handlat färdigt på Konsum och druckit tillräckligt mycket kaffe hos någon äldre släkting innan de kunde skjutsa hem mig till stereon. Det var inget som helst kulturellt med att dricka kaffe. Kaffe var en förstockande dryck som förslavade förstockade äldre människor som inte visste något om livet, ingenting om Lisa.

Lisas första skiva är en stark frihetssymbol för mig. Den andra skivan Med kroppen mot jorden kom ut under en period när jag kände mig väldigt tung på jorden och inte särskilt fri. Lisa ligger lätt mot jorden, lätt och trygg. Medan jag släpade mig fram över den. Men det är en annan historia. Att lyssna på Lisa var hur som helst lisa. Lisa är Lisa.


Ekdahl-känslan.

söndag, november 13, 2016

Jag kan aldrig förlora dig

Ett nytt bibliotek har invigts i min barndoms stad, med pompa och ståt och Björn Ranelid. Det verkar vara stora, fina, ljusa lokaler. Biografen har också flyttats. Det ser fint ut, ett lyft för staden vill jag tro.
Ändå känns ett litet stygn i hjärtat. Nu kan man inte gå till "mitt" bibliotek längre, det som jag tog bussen till på sommarlovsdagarna och satt och läste i medan solen gassade utanför. De där kräkrosa fotöljerna kan man inte sitta i längre. Man kan inte gå till "min" biograf, den gröna med nedsuttna, röda stolar.
   Det känns lite som om ytterligare några av de där grundstenarna från barndomen plockas undan, under fötterna.

Nu verkar det ju inte som det där med att gå på bio i min barndoms stad har varit så viktigt för mig de senast åren. Jag tror inte att jag har varit i den gröna biografen på åtminstone 20 år. På biblioteket har jag varit, kanske för tio år sedan och redan då var det annorlunda. Ommöblerat och andra personer i bakom utlåningsdisken. De kräkrosa fotöljerna var nog redan borta.
   Saker och ting förändras. Och så ska det vara. Jag har förändrats på de där 20 åren, tack och lov, och jag vill på intet vis vara den samma som satt på biblioteket på sommarlovet eller den som såg Young guns 2 på den gröna biografen. Även om det var roligt då.
   Jag vill vara här och nu.
  Även om biblioteket i den stad jag bor nu i alls är lika mysigt och inbjudande att sitta länge och läsa i.

Och grundstenarna från barndomen plockas inte undan så lätt. De kommer alltid att finnas där. Det är som Jaques Werup har skrivit:

Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.

Jaques Werup som nyligen dött. Det är ett dödens år, så många genier som dött: David Bowie, Bodil Malmsten, Alan Rickman och Leonard Cohen. Ett sorgens år. Som om nu dessa människor skulle upphöra att finnas bara för att de är döda. En sådan villfarelse.

onsdag, november 09, 2016

Clownskräck förr och nu

Jag hade clownskräck långt innan det blev modernt.
   Nu har det visserligen blivit modernt att säga att man hade clownskräck långt innan det blev modernt, men i alla fall; jag hade det verkligen. Jag var övertygad om att de skulle ta mina föräldrar ifrån mig.
   När jag var på cirkus och clownerna kom in i manegen höll jag hårt i mamma och pappa, så att de otäcka clownerna inte skulle rycka dem med sig de kom farande.
   Det hela bottnade i ett mindre lyckat besök på en trolleriföreställning i min tidiga barndom. Under den här föreställningen plockade den lustige trollkarlen upp både min pappa och min mamma på scenen. Ur min pappas tröja trollade han fram en tupp i plast och min mamma högg han fingrarna av.
   Den roliga trollkarlen högg fingrarna av min mamma!
   Jag var i chock länge efteråt. Det hjälpte inte att min mamma försökte förklara att det bara varit morötter han högg av däruppe på scenen. Det hjälpte inte att jag såg att hon hade fingrarna kvar. Den rolige trollkarlen hade huggit fingrarna av min mamma, alltså måste den rolige trollkarlen vara ond. Och denna övertygelse spillde sedan över på clownerna på något sätt.
   Vilket misslyckande det måste ha varit för dessa trollkarlar och clowner som försökte roa och glädja barnen och istället skapade de en skräck för att bli föräldralös hos åtminstone ett av dem.

Att det finns så många clowner att vara rädd för idag: den nya, stora clownen i USA, den gamle inbitne i Ryssland och clownerna på Grand Hotell här hemma, för att bara nämna några, är också ett misslyckande.
   Inte för ovannämnde clowner, för dem går det ju bra. Men för politikerna, oss andra, för världen.
   Vårt stora misstag var nog att vi trodde att de var just clowner, och därför inte så mycket att ta på allvar.

måndag, november 07, 2016

Man måste vara Bob Dylan


Det tog 400 år att bygga katedralen i Palma. Jag antar att de som gav sig på det visste att de aldrig skulle få se det färdiga resultatet. Jag vill gärna inbilla mig att de ändå fann en slags glädje och stolthet i att vara del i ett projekt som skulle sträcka sig in i generationers generationer av liv. Ett bygge för evigheten, så att säga.  För dem som fick vara med när katedralen stod där klar i all sin prakt måste det ha varit fantastiskt. Att avsluta något som människor svettats över i flera hundra år. Det borde på något sätt ha skapat en slags närhet över tiden.

Nå, nuförtiden drar man inte i gång sådana där projekt; sådana man inte får se resultatet av. Visserligen håller man fortfarande på att bygga på Sagrada Familia men man skulle inte sätta igång något sådan idag. Idag går det undan när man bygger. Alla vill vara med och se slutet på sina projektet.

Inte heller är min Bourgognebok ett projekt över generationerna. Det börjar bli dags att jag bestämmer mig för vad jag ska göra med den när den är klar. Man kan ju tycka att jag har haft gott om tid att tänka ut det, men jag har liksom koncentrerat mig på själva boken. De gånger jag har koncentrerat mig. Jag har tyckt att det var viktigare.

Tidningen Skriva har just nu en artikelserie om egenutgivning. Bland annat kan man läsa om vilken typ av egenutgivning man ska ge sig på beroende på vilken typ av författare man är, vilka mål man har med sin bok. Jag har kommit fram till att jag inte passar in på någon typ. Naturligtvis vill jag ju att någon läser boken, men jag vill inte alls ägna mig åt PR, sitta i morgonsoffor eller åka runt och prata om boken. Jag vill vara Bob Dylan; få alla medier att tala och skriva om mig utan att själv säga ett ord.
Det står ingenting om Bob Dylan-typen i Skriva. För att dra den typen i land krävs det helt enkelt att man är Bob Dylan.
Det är inget som tyder på att jag är det.


lördag, november 05, 2016

Återanvända sidensvansar


Tänkte just sätta mig och skriva ett inlägg om min rasistiska inställning till fåglar och så upptäcker jag att jag redan har gjort det, exakt på dagen för ett år sedan till och med. Jag är tydligen en sådan där författare som skriver samma bok flera gånger. 
Och tankegångarna går tydligen i cykler. 




torsdag, november 05, 2015

I väntan på sidensvansarna

Utanför mitt fönster på jobbet står en vacker rönn. Jag brukar njuta av årstidernas växlingar i det där trädet; se hur de första knopparna tar form om våren, hur de spricker ut till löv i skirt grönt som sedan djupnar och till sist går över i gult. När de fallit av hänger rönnbären kvar i röda klasar på svarta grenar. Det ser riktigt festligt ut.

En dag i november varje år kommer en flock sidensvansar på besök i rönnen. De är många, kanske trettio stycken, kanske fler, och på någon timme har de ätit upp vartenda rönnbär på hela trädet. Det är lite av en happening, ett event att se dem. I fjol kom de aldrig och jag saknade dem.
   Nu oroar jag mig för hur det ska bli i år. Det är inte så många rönnbär kvar i trädet och det är flera andra fåglar där och äter. Några bruna typer som jag inte vet vad de heter. Jag kommer på mig själv med att blänga ondsint på dem och önska att de ska länsa något annat träd. Jag väntar ju på sidensvansarna.
   Sedan inser jag att det är ju rasism, det jag håller på med. Favoriserar en sorts fåglar framför en annan. Skuldmedvetet sneglar jag på de där bruna flygfäna som utan skam vräker i sig bär i min rönn.   "Det är klart ni ska äta bär" tänker jag. Det har ännu inte gått så långt att jag sitter vid skrivbordet och talar högt med fåglar utanför fönstret. Jag nöjer mig med den här sortens telepatiska samtal. " Till mitt träd får alla komma och äta."
   Men om sidensvansarna ska ha någonting med av de här rönnbären så får de faktiskt se till att komma nu.

torsdag, november 03, 2016

Det ständiga sökandet efter de små tingen

Min kompis hade en nyckelring som pep om man visslade på den. Det var för att man lätt skulle hitta nycklarna om man glömt var man lagt dem. Vi var i tio - elva års åldern och förde ett väldigt väsen när vi träffades; skrek och skrattade så att nyckelringen pep i ett kör tills batteriet var slut och nycklarna lika borttappade som tidigare.

Jag tänker på den där nyckelringen när jag går runt i vår tvåa och letar efter allt som jag glömt var jag lagt. Det är förunderligt mycket som spårlöst kan försvinna på 75 kvadrat, inte bara nycklarna: mobilen, den bästa pennan, plånboken, godispåsen, citatboken, boken med citatet som jag skulle skriva upp i citatboken, för att inte tala om själva citatet när jag väl har hittat boken, mobilladdaren, skosnören, bälten, de där smågafflarna som man kan plocka åt sig oliver och kapris och annat gott med, mössor, glasögonen försvinner i samma stund som jag lägger dem ifrån mig eftersom jag är så närsynt... Ja, det finns inte bloggutrymme nog för att räkna upp allt som kan försvinna i en normalstor tvårumslägenhet. 
   Jag tänker att det skulle vara bra att ha en sådan där nyckelring nu, så att man kan vissla fram allt det där. Mobilen kan man ju ringa till, men allt det där andra. Det skulle ju gå åt ganska många nyckelringar förstås, och de skulle vara besvärliga att fästa på vissa saker, citat till exempel. 
Men ett slags chipp kanske, som man kan klistra på grejorna, eller boksidorna. Ett chipp som man kan programmera med en melodislinga. Det måste ju vara olika melodislingor för olika saker, så att det inte blir ett enda galet pipande i alla vrår när vi börjar vissla här hemma. När man letar efter fjärrkontrollen till TV:n kunde man till exempel vissla signaturmelodin till bröderna Cartwright och när man lagt ifrån sig glasögonen signaturmelodin till Bond-filmen Golden eye. 
   Detta fordrar naturligtvis en lång lista på vilka saker man hittar om man visslar vilka låtar. Frågan är vilken melodi man ska vissla om man tappat bort själva listan. 

tisdag, november 01, 2016

Soundtrack of November

Och varför Visa från Utanmyra med Jan Johansson är soundtrack av November, det har jag skrivit om tidigare.


söndag, oktober 30, 2016

Mot mörkret med bananer

Mördad av himlen, skriver Lorca. Och så här års är det nästan så det känns. Tidigt på eftermiddagen sänker den sig ner över våra huvuden och trycker sig mot oss med sitt mörker. Andetagen blir korta och ytliga och man drabbas av en "dövstum trötthet". 
   
En modig man ger sig ut i svärtan. Han kommer som skjuten ur Lidl-entrén med Duracell-kaninens målmedvetna, men korta steg. Han är i 60-årsåldern och beväpnad med en bukett blommor i den ena handen och en påse bananer i den andra. Det är uppenbart att han har en mission. Jag vill tro att det är kärleken han söker med sin blombukett, och ingenting kan stoppa honom, inget mörker i världen, inga vägspärrar, inga betongväggar, inga rödljus. 
   Jag böjer mig fram och spanar ut genom vindrutan där jag sitter på Lidl-parkeringen. Jag hoppas att det är grön gubbe borta i korsningen; han har inga reflexer. 




onsdag, oktober 26, 2016

Jag tar upp något ur frysen

Det krymper nu. Mörkret trycker på från alla håll. Ögonen är torra. Kölden gör en långsam och stel. Ja, stelare då. Jag går runt hemma i så tjocka tröjor att jag inte kan hålla armarna intill kroppen. Till och med tankarna flyter trögare. Har inget att skriva om på bloggen. Så jag öppnar frysen för att se om jag har något gammalt jag kan tina upp. Det vill säga, jag försöker gå in på gamla bloggen på blogdog för att se om det finns något som går att återanvända. Det verkar emellertid som den gamle blogghunden har dött och sidan är nedlagd, men eftersom jag sparat ned texterna tidigare kan jag ändå hänga mig över frysboxkanten och röra runt bland de kalla textpaketen. Jag hittar ett märkt med dagens datum men för nio år sedan och börjar kika lite närmare på det. Det innehåller en solig oktoberdag i Paris bland de döda:


Père-Lachaise


På metron mot kyrkogården Père-Lachaise talar vi om det morbida och lätt perverterade i att gå på sightseeing bland gravar. Sedan oroar vi oss, något inkonsekvent kan tyckas, över hur vi ska hitta de berömda gravarna bland alla något mindre berömda, och därmed ointressanta gravar.

“Men”, skämtar jag, “de kanske delar ut turistkartor.”

 Och det gör de.

Av en ren slump hittar vi, i någon slags väl maskerad reception, ett ställ med gratis kartor.

När vi, efter några timmar av intensiv gravespotting, ragglar ut från kyrkogården på ömmande fötter står, en företagsam man som med hjälp av en namnskylt på bröstet utger sig för att vara en av kyrkogården auktoriserad försäljare och kränger en visserligen något färggladare variant av kartan för 2.50 euro. Den enes död den andres bröd, eller vad det heter, apropå morbiditet och perversion.

Några veckor senare kommer vi att se en konstnärlig dokumentär om Père-Lachaise där det framgår att det går att få guidade turer på kyrkogården så väl IRL (In Real Life) som virtuellet på kyrkogårdens hemsida! Och det kan man göra här.


Men just nu denna oktoberonsdag tycker vi att det känns lätt bisarrt att snoka runt med en karta med människors gravar numrerade och utmärkta, i högsta hugg. Det är emellertid en övergående känsla och snart hänger vi oss helt ohämmat åt att vrida och vända på kartan och brista ut "Men det ska ju vara här någonstans!", klättrar hyenelikt runt bland gravarna och lusläser inskriptionerna efter namn som Piaf, Morrisson och Modigliani. Det går inte riktigt att gå efter storleken på graven när det gäller att sluta sig till om här ligger en kändis eller inte, visar det sig. Edith Piaf ligger i en ganska anonym familjegrav som gör att jag först ifrågasätter att vi verkligen är rätt medan en för oss båda okänd individ har kostat på, alternativt kostat på sig, ett mellanstort vattentorn till minnesvård.


Det råder ändå en ganska fridfull stämning här, som sig bör på en gravplats. En sådan fridfull stämning som det bara kan råda på platser där starka, ofrånkomliga krafter härskar. Nedbrytelsen och förmultningen är dock inte enbart förpassad under jord. Själva gravmonumenten håller på att vittra sönder och falla isär. Sönderrostade grindar hänger på sned i ett enda gångjärn i de små gravhusen, stenar faller från taken och inskriptionerna suddas bort av regn och vind. Stora kastanjeträd har sprängt upp ur jorden och resolut knuffat gravstenarna åt sidan.

  
Och det är inte bara tiden och väderleken som förändrar gravvårdarna. I ett, halvt nedrasat, gravhus har någon sprejat ett tacktal till Jim Morrison och i den vita marmorhällen över en turkisk musiker har en beundrare ristat en hyllning. Oscar Wildes förunderliga gravmonument är värst ansatt av kärleksförklaringar och fullständigt täckt av röda läppmärken. Längst ned finns en hjälplös liten skylt med en vädjan om att respektera minnet av den avlidne och inte göra åverkan på stenen.





tisdag, oktober 18, 2016

Reliker

Min bloggvän Skatan skrev om Patti Smiths fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm Eighteen Stations exhibition:
Hon har sökt upp beundrade människors ”lämningar”, förebilder och  ting som hon vill bevara och också kunna visa för världen, ting eller saker som har vidrörts av dessa idoler 
skriver hon om utställningen. 

Det fick mig att fundera på vilka "beundrade människors 'lämningar'" jag skulle fotografera, eller bara besöka och vidröra för att få del av de beundrade människornas styrka, vilka reliker. Det var svårare än jag trodde. Jag gick igenom mina husgudar och började med Bodil Malmsten, den största av dem alla. Men jag kom fram till att jag inte kände någon längtan efter att vidröra hennes pennor, datorer, eller  de berömda tejprullarna. Inte vill jag besöka hennes hus i Finistère heller. Hennes ord, däremot, vill jag vara nära så ofta jag kan. När det gäller Bodil är det orden jag får kraft av. 


Patti Smith hade fotograferat Frida Kahlos säng och den skulle jag också gärna besöka. Det finns mycket kraft och viljestyrka att hämta där, bara genom att snudda vid en sängstolpe. 

Birgitta Stenbergs anteckningsböcker från när hon liftade runt i Europa, bara känna på pappret för att få lite av det där fria, vilda. Försiktigt, försiktigt  för att inte besudla dem med mitt eget inrutade, välanpassade och tunga. 

Så skulle jag vilja besöka rummet där Majakovskij sköt sig. Mer för att vistas i ett heligt rum. Stå där och värka en stund, känna ångesten darra i luften och höra ekot från den där tordönsrösten skanderande dikter mellan väggarna. 


Några andra "reliker" som jag har besökt, och gärna vill besöka igen är fynden, från Andrée expeditionen, som finns i Andréemuseet i Gränna. Där handlar det inte heller om att hämta kraft utan om att vara nära föremål som vidrörts av expeditionsmedlemmarna: Andrée, Strindberg och Fraenkel, att vara så nära dem som möjligt. Jag har läst så mycket om dem att de känns som mina släktingar. Andrée-expeditionen, världens bästa äventyrshistoria, och den har hänt i verkligheten. 

Men jag har inte blivit besatt på samma sätt som Bea Uusma som skrev Expeditionen: min kärlekshistoria. Hon var tvungen att resa ända till Vitön bara för att få gå på samma mark som dem. Jag nöjer mig med att åka till Gränna. 

söndag, oktober 16, 2016

I rörelse

För nästan exakt ett år sedan skrev jag ett inlägg med titeln Istid och när jag nu bläddrar vidare bland andra blogginlägg får jag uppfattningen att oktober inte riktigt är min månad. Slutet av augusti och under september är jag en svärmisk höstförespråkare, men i mitten av oktober verkar jag tappa sugen ordentligt. Främst handlar det om kylan och att jag plötsligt drar mig till minnes att nu kommer jag att frysa i, i bästa fall, fyra månader framåt. I år har hösten varit så varm och vacker så att när mörkret och kylan väl infann sig kändes det som ett oväntat hammarslag i bakhuvudet. Jag känner mig helt enkelt lite golvad.


Man behöver inspiration så här i köldens och mörkrets tid och det bästa sättet att få det, åtminstone enligt mig, är att byta miljö.Att få mental rörelse genom att försätta sig i geografisk rörelse. 
   Så en del av den gångna helgen har jag spenderat inuti textilskulpturen till vänster på bilden ovan. I jakten på inspiration och nya vinklar sparkade jag helt enkelt av mig skorna och krälade på alla fyra genom den uppblåsta tygtunneln till höger och fram till en dragkedja i den vänstra. Där gällde det att snabbt ta sig in och få upp dragkedjan innan tygtältet sjunkit ihop, men jag lyckades faktiskt. Om ni känner till hur oerhört stel och orörlig jag är så förstår ni vilken bedrift den här expeditionen var. P var mig hack i häl. Inne i "ballongen" satt vi på stora sittkuddar som var gjorda av något som såg ut som hopbuntade remsor av gigantiska wettex-trasor och funderade på vad som egentligen kan kallas för konst. Att det här var kul, var vi ganska överens om, men var det konst? Skit samma, kan jag tycka. Så länge det händer något med en när man upplever det eventuella konstverket. Så länge det sätter dig i rörelse. 

Det var på Norrköpings konstmuseum som detta begav sig och förutom det uppblåsta textiltältet finns där ett av mina favoritkonstverk: Det sjungande trädet av Isac Grünewald. Även Grünewalds målningar ifrågasattes om de var konst på den tiden det begav sig, men nu är det väl ingen som tvivlar?  Det sjungande trädet är precis vad man behöver så här års, en målning så fylld av livsglädje att till och med träden svänger och sjunger. Till och med träden är i rörelse. Det behöver inte vara svart och tungt för att vara konst, det är jag i alla fall säker på.  




söndag, oktober 09, 2016

Bar du Square, Beaune, Fête de la musique 2014

Det var lite mer folk och hallabalo utanför Bare du Square den här gången än när jag tog bilden som ligger i headern.

lördag, oktober 08, 2016

Mannen som lärde sig engelska fast han inte behövde

För flera år sedan sjöng jag i kör. Varje körövning var det kaffepaus en stund mitt i och under en av de pauserna talade jag med en vithårig man i 80-års åldern om hur världen utvecklats under våra liv.
   Den vithårige hade under sitt yrkesliv arbetat som resande i symaskiner. Han berättade hur hans arbetsgivare hade erbjudit honom möjligheten att lära sig engelska, något som ytterst få kunde i Sverige på den tiden. Arbetsgivaren hade poängterat att det inte var något krav att han skulle lära sig detta,  bara ett erbjudande.
   Jag i min tur berättade att när jag gick på gymnasiet blev vi erbjudna ämnet datorkunskap 40 minuter varannan vecka. Detta var helt frivilligt försäkrade våra lärare.Vi hade ju valt humanistisk linje och var kanske motståndare mot det här med teknik och skulle därför, av närmast religiösa skäl, inte utsättas för detta mot vår vilja. Det här hände sig vid den tiden innan Windows 95 var uppfunnet och innan någon hade begripit att en dator kunde vara ett fantastiskt verktyg för en humanist.
   Jag närvarade bara någon enstaka gång på de där datorlektionerna. Jag var verkligen en djupt troende humanist och skulle ju aldrig befatta mig med den nya tekniken ändå. Det fanns dessutom så mycket annat, som var viktigare att göra de där 40 minutrarna varannan vecka. Inte för att jag minns vad det var.
   Min vithårige körkamrat däremot hade tagit emot erbjudandet om att lära sig engelska. "För att det kunde alltid vara bra att lära sig något nytt."
  Så mycket klokare var han än jag. För visst har jag lärt mig hantera en dator på egen hand senare och är mycket förtjust i den som arbetsredskap, så det har gått ganska bra trots att jag skippade den erbjudna datorutbildningen för 25 år sedan. Men vilken trist och självstympande inställning.
  Självklart ska man ta vara på möjligheterna att utvecklas. även om man inte förstår vad man ska ha för nytta av dem just när de erbjuds. Vem vet när det kan vara bra att kunna något som verkar totalt onödigt och ointressant. Kanske visar det sig rent av vara något helt annat än vad du tror, något som öppnar nya rum, nya sidor hos dig själv. Det kan mycket riktigt alltid vara bra att lära sig något nytt.

onsdag, oktober 05, 2016

Gamla godingar

Den senaste tiden har jag hängt med ett gäng gamla polare. Det var över 20 är sedan jag såg dem sist. Jag hade glömt hur kul vi brukade ha ihop. Det har varit fullt ös från start. Vi har hämtat knarkleveranser ute på havet i full storm, vi har hängt utanpå linbanor i nationalparker, brutit oss in på bibliotek, blivit antastade av Hells Angels, slagits med Ku klux klan och assisterat vid barnafödslar, för att bara nämna några av våra äventyr.
  Det var den ordentlige försäkringsmäklaren Raleigh Hayes, hans bror, den vilde och vackre och tillika svartlockige Gates. Det var Raleighs tjocke granne, dekoratören Mingo som inte vågar åka rutschkana, saxofonisten Toutan Kingstree och hans gris, samt den förrymde kåkfararen Gråtarn Berg som ägnat sin tid i fängelse till att lära sig spela basfiol och memorera ordboken ända fram till och med bokstaven E, även om han inte brytt sig om att memorera själva betydelsen av orden. Vi var kort sagt ett glatt gäng, åtminstone några av oss, som följde med Raleigh på hans ofrivilliga road trip från Thermopyle till New Orléans.
   Det var på grund av Raleighs far som vi var ute och for. Han hade rymt från sjukhuset endast iförd pyjamas, köpt sig en gul cabriolet och dragit iväg tillsammans med en minderårig, färgad flicka, lämnande efter sig ett meddelande till sin äldste och ordentligaste son Raleigh, innehållande ett antal olika uppgifter för honom att utföra. Om han misslyckades med uppdraget och inte infann sig i New Orléans på utsatt datum skulle han göra Raleigh arvslös. Därför for vi.
   Till skillnad från Raleigh önskade jag att resan skulle vara i evighet men redan på sidan 581 är det över och vi är tillbaka i Thermopyle igen, i vår vanliga, bekanta miljö, men kanske inte riktigt de samma som vi var när vi gav oss av. Vi har lärt oss att ta vara på livet lite bättre. Leva lite mera, kanske man kan säga.

Hela utfärden ifråga får mig att minnas en annan gammal vän: Anita som gav mig boken där den utspelas. Jag minns inte om jag fick den i födelsedagspresent eller julklapp men det finns en gul lapp på insidan av pärmen där hon skrivit att jag får boken för att jag ska sluta snylta på hennes exemplar som börjar bli sönderläst. Det är inte 20 år sedan jag träffade henne, 15 kanske, men det är ändå alldeles för länge sedan. Tack för en ojämförlig bok Anita. Allt gott, var än du befinner dig.

måndag, oktober 03, 2016

Ett köksgolv lägger sig inte själv - inte ens i miniatyr





Det är med viss bävan jag kikar in i dockskåpet. I mitten av maj lämnade jag en ilsken Laura protestputsande skor i hallen. Vi var inte riktigt sams när det gällde golvet i köket. Eller ja, vi var väl ganska överens om att den lösning jag hade att erbjuda inte var särskilt bra, men medan jag tyckte att det var för dyrt med den natursten med fossiler som vi båda egentligen villa ha, tyckte Laura mest att jag var småsnål. Det hela blev till ett gräl där Laura fick för sig att jag kritiserade hennes arbete och surnade till tillsammans med skoputslådan och husets alla skor.
Det verkar som hon fortfarande är grinig eftersom hon avkräver mig legitimation när jag sticker in näsan genom dörren.
Hon påpekar kort att det inte har hänt mycket i köket över sommaren. Det har det ju inte och  jag försöker avleda henne med att stoppa in en rosa sulky som just har kommit i det månatliga paket med miniatyrer som jag prenumererar på. Hon höjer på ögonbrynen.
"Jaha." säger hon och jag tycker mig höra en stänk av hån i rösten. "Och vad ska jag ha den här till då? Men det är klart jag kan ju köra omkring ankan i den." Med hon tar den stackars ankan, trycker ner henne i sulkyn och börjar demonstrativt marschera med dem fram och tillbaka över hallgolvet. "Det är ju tur att vi inte har lagt någon natursten i köket. Nu kan jag köra sulkyn där också. Hade det funnits sten hade det ju blivit lite skakigt och ojämnt, eller hur?" Hon spänner blicken i mig men jag tittar på mina fötter. 


Jag vågar inte berätta för henne att jag den senaste tiden lagt mer tid på att leta efter en vinterjacka åt mig själv, än jag har lagt på att leta golv åt hennes kök. Inte heller kan jag berätta att jag nyligen varit på besök hos ett lyxdockskåp med porslinsdockor, tack- och väggmålningar på finca Es Calderers på Mallorca. Eller att det skåpet inte ens hade ett kök.










Fortfarande utan att ta blicken från mina skor petar jag in ett par hattaskar i hallen, som ett sista fredsförsök. Laura blänger på mig, tror jag verkligen att hon är så lättköpt. Så tar hon askarna i famnen och marscherar upp för trappan till sin kammare. Ankan sitter kvar i sulkyn och tittar förvånat efter henne. Vi hör en dörr slå igen med en smäll uppe på vinden och jag förstår att hon ändå har bestämt sig för att fundera på att förlåta mig.


lördag, oktober 01, 2016

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust

Det är oktober. Det är dags för Höstvisa.
En vaknatt för några veckor sedan låg jag och tänkte på Höstvisa. Det ska man inte göra på nätterna. Man måste vara mentalt stark för att inte hjälplöst dras ned i djupet av det tunga vemodet. Jag kom fram till att i år ska jag hålla mig så långt från Höstvisa som jag bara kan. Men så blev det morgon och än finns det så mycket dagsljus att det förmår förjaga det värsta vemodet. I dagsljuset förmedlar Höstvisa bara ett stilla accepterande av det oundvikliga faktum att tiden går.
Men tänk er för, innan ni spelar den. Och lova mig att ni inte gör det på nätterna.

Och tänkt på detta:

En enda sak är viktig och det är hjärtats lust och att få vara samman med varandra.





Det finns många versioner av Höstvisa men för mig är det bara Zarah Leanders som gäller. Man kan säga mycket om Zarah Leander, men rösten! Det finns erfarenhet och pondus i den rösten, det är en röst som vet vad den talar om, vad det innebära att dagarna mörknar minut för minut.

fredag, september 30, 2016

Svenska gummistövlar

Redan när jag stod i bokhandeln och läste de första fyra meningarna i Henning Mankells Svenska gummistövlar hörde jag Philip Sandén läsa dem parallellt med mig inuti mitt huvud.
   Det är fyra konkreta meningar som  meddelar  1, vad som har hänt: huvudpersonens hus har brunnit ner till grunden. 2, när hände det: en söndag förra hösten. 3. hur var vädret när det hände: det blåste 20 sekundmeter. Mankell är en av de där författarna som använder exakt rätt antal ord och på något sätt lyckas han få en slags stillhet i det språk som förmedlar denna dramatiska händelse.

Att jag hör Philip Sandéns röst i huvudet beror på att det var han som läste in Italienska skor, boken som fick mig att göra en helomvändning när det gäller Henning Mankell. Tidigare hade jag bara läst några av Wallander-deckarna och det hade liksom krupit lite olustigt i mig medan jag gjorde det. I och med Italienska skor insåg jag att Mankell är eminent författare. Det är fantastisk historia om Fredrik Welin, en läkare i övre medelålder som, sedan han begått ett ödesdigert misstag under en operation, mer eller mindre isolerat sig ute på en ö han ärvt efter sina morföräldrar. En vintermorgon, när han kryper upp ur den vak där han tar sina sedvanliga morgondopp, står en kvinna med rullator ute på isen. Det förflutna har hunnit ikapp honom.

Det först när jag har köpt boken, Svenska gummistövlar alltså, och ska börja läsa den på allvar som jag upptäcker att den är en fristående fortsättning på Italienska skor. Om Fredrik i den första boken tvingas ta itu med sitt förflutna så blir han i den här tvungen att ta itu med framtiden. Det mest akuta är att hitta tak över huvudet sedan huset brunnit ner, men eftersom hans dotter Louise har sin husvagn stående på ön så finns en provisorisk lösning nära till hands. Det är värre att acceptera och hantera det här med åldrandet och ålderdomen, att majoriteten av dem man möter på gatan är äldre än man själv. Men det är inte bara en bok om åldrandet, det är också en bok om att ta vara på det man får i livet, även om det man får inte är det man hade önskat sig från början. Som till exempel en vildsint, vuxen dotter med helt andra idéer och värderingar än dem man själv har.  Det handlar också om längtan efter andra människor. Fredrik Welin har ju vänt sig från människor så till den grad att han har sagt ifrån sig postutdelningen. Men nu börjar han till slut att treva sig ut ur sin bubbla och söka kontakt.

lördag, september 24, 2016

Professor Fanta fixar allt

Något som bekymrar mig nästan lika mycket som att ingen tar hand om citronerna på trädet på andra sidan gatan, är postgången i Palma. Det känns nästan lika säkert att brevet kommer fram om man lägger det på lådan eller kastar ut det genom fönstret. Det verkar inte finnas någon säkerhet i utdelningen över huvud taget. Breven kastas in genom porten och blir liggande nedtrampade på golvet i entrén. Utanför ett hus vid busshållplatsen ligger en samling fönsterkuvert och förmultnar tillsammans med en hög torra löv

Det verkar inte som om detta är något som bekymrar någon annan än mig. Folk förefaller inte så intresserade av sin post. I vårt trapphus sorteras breven in i öppna fack, de av dem som inte blir liggande på golvet, och där blir de sedan sittande i flera veckor utan att någon bryr sig om att plocka med dem upp till sina lägenheter. Vid ett tillfälle blev en avi om att en försändelse kommit från Tyskland liggande på bänken under facken i flera månader och vållade mig svår oro. Om det faktum att den var försvunnen senast gången jag var där och kontrollerade saken, beror på att någon har hämtat ut försändelsen eller om någon helt enkelt städat bort avin, är något jag får ligga vaken och grubbla på tills jag dör.

Vi får inte mycket post i vårt fack. Alla spanska fönsterkuvert ska skickas till Sverigeadressen. Trots detta ligger det en dag ändå ett brev i vårt postfack nere i entrén. Det ett meddelande från professor Fanta. "Det finns inga problem som inte har sin lösning." skriver han. Han besitter en mycket stark afrikansk kraft och den är han beredd att ställa till vårt förfogande. Han kan med denna kraft förbättra vår ekonomi, social ställning, kärleks- och sexliv samt mota bort demoner från Helvetet på mindre än 48 timmar. Längst ner i brevet finns ett telefonnummer som vi uppmanas ringa så fort behov uppstår. Jag är en sådan som tar hand om min post, så jag tar med mig professor Fantas brev upp i lägenheten och lägger det på samma ställe som vi förvarar kvittot på dammsugaren och numret till rörmokaren. Utifall att.



måndag, september 12, 2016

Jag har mina år

Äntligen har jag börjat på spanskakurs. Ska jag nu vara en deltida lyxinvandrare i det landet ska jag väl åtminstone lära mig språket, har jag tänkt i snart fyra år nu. Det är tur att jag inte tävlar i 100-meterslöpning med tanke på hur långsam jag är i starten.

På den första lektionen har jag bland annat lärt mig att presentera mig och berätta hur gammal jag är, om jag nu skulle få lust med det.
"Jag har 41 år" säger man på spanska istället för  "Jag är 41 år."
Jag tycker att det känns mycket bättre att ha ett antal år än att vara dem.
Att ha 41 år av livserfarenhet, kunskap och minnen, det är ju en rikedom att vara stolt över. Att vara 41 år däremot, vad betyder det egentligen? Det låter som om man är helt i händerna på något, som om något äger dig, snarare än att du äger.

Det känns som om det inte är lika stor segregation mellan generationerna i Spanien som det fortfarande är hos oss. Det är mer blandning i åldrarna ute i det offentliga rummet än vad jag upplever att det är här. På samma bar som det sitter ett gäng ungdomar kan gammelfarmor också sitta, ibland till och med vid samma bord.
Jag vill gärna påstå att spanjorerna har en annan syn på ålder än vad vi har och detta påstående grundar jag dels på de ovanstående observationerna av blandade åldrar i det spanska utelivet, dels på detta att vi valt olika ord för att uttrycka ålder.
Jag har nämligen en teori om att vilka ord du väljer att använda säger något om vem du är. Om du till exempel säger "Jag har allt jag tycker att jag borde ha." istället för "Jag har allt jag vill ha." så säger detta något om hur du ser på det du har.
Det kanske inte är en teori man ska dra allt för stora växlar på, och lyckan hos den som har allt hen tycker att hen borde ha är kanske inte nödvändigtvis mindre än hos den som har det hen vill ha. Men någon skillnad är det nog ändå, inbillar jag mig.


Jag kommer hur som helst att ha mina år, från och med nu. Mig äger ingen.

lördag, september 10, 2016

Memory Lane

Sitter och gör lite faktakollar i Bourgogneboksmanuset (som är betydligt mer färdigt nu än det någonsin varit. Vad nu det kan innebära.) och hamnar plötsligt, tack vare Youtube, i Beaune om aftonen den 21 juni för fem år sedan. Hade den, för mig, okände filmaren vridit sin kamera eller telefon ett kvarts varv till höger hade vi fått se mig och P gungande i takt till Sympathy for the devil här framförd av Dockorna som hostar.



Den 21 juni är det fête de la musique i hela Frankrike och i alla städer spelas det musik över allt. Idén med fëte de la musique, som har firats i över 30 år, är att alla som sysslar med musik, amatörer och professionella, ska ge sig ut på gator och torg och spela och sjunga. I gratistidningen Echos de commune har jag läst att över 250 länder deltar i den här festen just idag, men jag har aldrig hört talas om den i Sverige, så jag antar att vi inte är ett av de där 250 länderna, och det är synd.
 
Den 21 juni 2011 var var en varm och vacker sommarkväll, vår sista i Bourgogne för den här gången. Det spelas musik i varje hörn. Vid Rempart de Lion studsar långhåriga och svartklädda människor omkring till något som vi illitterata sammanfattar som hårdrock. Men vi avslutar kvällen framför katedralen där nunnekören sjunger samtidigt som den här fantastiska fasadilluminationen visas som bakgrund:





Nunnorna sjunger om allt man kan tacka gud för och jag känner mig verkligen mycket tacksam där jag sitter på en bänk alldeles intill kyrkan. Tacksam för att ännu en gång ha undfått nåden att vara, här på den vackraste platsen i världen.