lördag, december 31, 2016

Strändernas svall

Det blåser så det knakar i huset. Vindbyarna hugger i och tar tag som vill de möblera om världen. Naturen har storstädning.
   Ett passande väder en nyårsafton.

Vi avslutar året i Västerås, där vi började det. Cirkeln sluts.
  Däremellan har det börjat fram och tillbaka. Strändernas svall.
   Min hälsa och mig närstående hälsor har blivit bättre och sämre. Bodil Malmsten och flera andra kända personer som betytt mycket för mig har dött men alla anhöriga och vänner som levde när vi inträdde i 2016 lever ännu. Jag har gått upp sju av de 14 kilo jag gick ner förra året men känner mig mer tillfreds med min kropp än vad jag har gjort på många år. Jag har skrivit flera blogginlägg än på tre år men orkade bara hålla i mina practisövningar till augustimånad. Meditationen gick åt skogen men jag har börjat lära mig spanska. Jag har läst 87 böcker men ytterst få av dem fanns med på listan "Att läsa 2016" som jag skrev förra året när jag gjorde mina listor inför det nya året.
  Skit samma. Jag skriver nya listor. Det viktiga är inte hur det gick, utan att det kan gå. Nästa år. Och blir det inte som jag skriver i mina listor, blir det något annat.

Det är det som är grejen med livet: vågorna.
Glädje och sorg.
Det goda och det onda.
Strändernas svall.

Goda vågor till er alla!

onsdag, december 28, 2016

Störtas ska det gamla snart i gruset

Då har vi klarat av det här med julen och det är dags att stoppa tillbaka nostalgin i vindsförrådet, till nästa år.
   Nu handlar det bara om att blicka framåt. Spana in i det nya rena, vita året, det obeträdda, obesudlade nya året, det oskrivna bladet, alla möjligheters år, och inte se något annat än just det: vitt.
Rent.




De senaste åren har jag tyckt att jag börjat lära mig att hantera det här med julen ganska bra. Det tycker inte min kropp. För fjärde året i rad kraschar min nacke precis till/under juldagarna och jag möter släkten neddrogad av värktabletter. Jag har skaffat mig en egen jultradition.
   Annars har väl det varit det bästa med det här året, att nacken blivit bättre. Jag har inte varit hos naprapaten sedan i slutet av juni. Alltid något, detta skitår.

I år känns det viktigare än någonsin att nästa år bli ett bättre år, ett bra år. På så många plan. Jag brukar göra upp listor med nyårslöften och practise-övningar .  Jag älskar nyår och tanken på det vita otrampade snötäcket. Känslan av andan-hållandet och att stå med foten i luften och betänka sig innan man sätter ner den för första gången.
   Det har alltid handlat om att jag ska bli en bättre människa, leva mer fullt ut, osv. Men i år känns det inte som om det inte räcker med mig. Det behövs något mer.
Om det inte är som med det där fjärilsfladdret någonstans, var det nu är, som kan orsaka en storm någon annanstans.

På listan med nyårslöften: Fjärilsfladdra allt vad jag orkar.

Det behövdes något revolutionärt som den här veckans dikt tyckte jag, men hittade inte något som riktigt passade. Bara en bra stormdikt av Tranströmer. Och några fraser ur Internationalen.

Från mörkret stiga vi mot ljuset,
från intet allt vi vilja bli.

lördag, december 24, 2016

Nostalgikalendern Lucka 24

Stora taberraset i Katthult




En nostalgikalender med barnprogramstema som inte innehåller något av Astrid Lindgren vore ju en skam för sitt namn. Det finns väl inget så nostalgityngt, eller nostalgiburet, som Astrid Lindgrens berättelser, dels för det stora intryck de gjorde på så många av oss när vi var barn, dels för att de ofta utspelar sig i en tid som var svunnen redan när vi fick oss berättelserna till livs; en tid när man åkte släde till julottan, grävde varggropar, stöpte ljus och stoppade korv för att det var det sättet man fick ljus och korv och inte bara för att det var roligt. En tid då man över huvud taget gjorde betydligt roligare saker än vad man gör nu, enligt mitt tycke, och som man ofta längtade efter och lekte sig tillbaka till som barn.

De här båda klippen visar också exempel på dels vad julen innebär och dels vad den borde innebära: oändliga mängder mat som delas ut till dem som bäst behöver den och inte till dem som redan är "tjocke så de räcker" som folket i Ingatorp. Dels medkännande och barmhärtighet mot alla människor, även mot dem som kanske inte gjort sig förtjänta av det.



God julefrid önskar jag er alla! Ta hand om varandra.

fredag, december 23, 2016

Nostalgikalendern Lucka 23

Du måste förstå att jag älskar Fantomen

Den här serien hade jag faktiskt glömt helt och hållet. Den dök upp när jag höll på att leta bland klipp från gamla barnprogram. Och vi måste ju ha en superhjälte i kalendern. I morgon kommer det en annan superhjälte, en riktig.



torsdag, december 22, 2016

Nostalgikalendern Lucka 22

Toffelhjältarna 

Nu är det svår julstämning här på bloggen. Det var julaftons morgon och det luktade gran i hela huset utom i köket där det stank av dopp i grytan. Under granen låg fullt med paket och i fönstren lyste adventsljusstakarna. Snart skulle farmor och farfar och mormor komma i taxi från stan. Jag var bänkad framför TV:n med en julknäckemacka i handen och väntade på det första avsnittet av Jullovsmorgon. 

Det är Solstollarna man talar mest om när man nämner Ola Ström och Per Dunsös bidrag till kulturarvet, men jag tycker att Toffelhjältarna var bättre. Lika underligt, men bättre.


onsdag, december 21, 2016

Nostalgikalender: Lucka 21

Trolltider 

Idag är det vintersolståndet. Den mörkaste dagen på året. Den dagen då solen står längst bort från solen. Vad passar då bättre än att titta på den näst bästa julkalendern (Jag tyckte ju som bekant att Julpussar och stjärnsmällar var den bästa) Trolltider när trollen bakar solbröd till solens ära, så att hon ska komma tillbaka.

tisdag, december 20, 2016

Nostalgikalendern Lucka 20

Svenska Sesam

Det är märkligt vilka underliga saker som sätter sig i minnet. Det verkar härbärgera allt som någonsin kommit in, även om det inte alltid känns så. Det kan vara helt omöjligt att komma på varför jag precis gick ut i köket men så fort jag började titta på det här klippet kunde jag sjunga med i vartenda ord i "Stackars dirren, Tulle lilla. Otur har han jämt vår kille. Tulle lille, tulle lu, borta är det onda. Bu!"
Det verkar som om det som verkligen betyder något stannar kvar och dyker upp intakt, bara man trycker på rätt knapp.

måndag, december 19, 2016

Nostalgikalendern Lucka 19

Loranga, Masarin och Dartanjang

Här kommer ett gäng som definitivt inte vuxit upp. Utom möjligen Dartanjangs morfar, som är så gammal att han bara kan gala som en tupp. Det är dit vi alla är på väg, om vi får leva och ha hälsan.
Hur som helst har jag alltid gillat de här filurerna. De har en förmåga att ta dagen som den kommer, som är avundsvärd. Men jag minns inte riktigt hur de fick pengar att byta till sig varm korv med.
Det ju det som är problemet, att man alltid måste ha tillräcklig med pengar att byta med. Annars skulle jag också gärna ligga under köksbordet och lyssna på popmusik.

söndag, december 18, 2016

Nostalgikalendern Lucka 18

Farbrorn som inte vill va stor

Kanske beror detta att min generation så gärna minns sina barnprogram på att vi är släkt med Ragnar.

lördag, december 17, 2016

Nostalgikalendern Lucka 17

Ballongen spricker 

Det måste ha varit mitt intresse för dockskåp, som var stort redan på 80-talet, som gjorde den här serien till ett av mina favoritprogram. Dockskåpsdockor som får liv, underbart!


fredag, december 16, 2016

Nostalgikalendern Lucka 16

Från A till Ö - en resa orden runt

Från A till Ö med Hedvig Höök lyckades att kombinera det där med lärdom och fiktiva världar. Hedvig fick lång näsa varje gång hon låtsades att hon hade förstått ett ord och långnäsan försvann inte förrän hon lärt sig ordet. Men det var inte detta att jag lärde mig nya ord som gjorde den här serien till en av mina favoriter när det begav sig. Det var det att hon bodde i en gammal tågvagn, ett slags miniatyrhem. Och miniatyrhem har jag alltid varit mycket svar för.

Klippet visar bara introt men det går att se hela avsnitt på Öppet arkiv 

torsdag, december 15, 2016

Nostalgikalendern Lucka 15

Varför är det så ont om Q?

Någon som kan skapa fiktiva världar att fly in i med bravur är Hasse Alfredsson. Det riktigt hörs hur roligt han har själv när han gör det. 

onsdag, december 14, 2016

När jag inte stod och glodde genom hotellfönster

När jag inte stod och glodde ut genom hotellfönstret där i Krakow stod jag på olika museer och glodde på konst. Extra länge glodde jag på Anna Bilinskas Självporträtt med palett. (Wikipedia kollar den Självporträtt med förkläde och penslar men jag går efter vad det stod på plaketten bredvid tavlan.) Det är samma målning som ligger till vänster hela tiden i klippet här nedan, där man med fördel ser flera andra av hennes målningar.




Det var den målning jag såg först när jag klev in i salen, före alla andra. Inte för att den hängde på den mest framträdande platsen utan för att den lyste. Jag älskar den självsäkra hållningen och den kaxiga blicken som inte viker undan, att hon inte försökt försköna sitt ansikte på något insmickrande vis; "Här är jag och det är gott nog!"

Nostalgikalendern Lucka 14

Sant och sånt

Mer utbildande barnprogram: Sant och sånt med begreppet Staffan&Bengt. Nu har jag väl alltid varit mer intresserad av att fly in i fiktiva världar än att lära mig fakta om vatten, men Staffan&Bengt är ju Staffan&Bengt. De verkar så genuint intresserade av det de pratar om och inte är de så där överspänt larviga som många barnprogramsledare ofta är. Jag antar att det var det som fångade till och med mig, även om jag inte förstod det då. 

tisdag, december 13, 2016

Nostalgikalendern Lucka 13

Barnjournalen




Det här klippet ådagalade betingade reflexer jag inte kände till att jag hade: Så fort jag hör Bengt Fahlströms röst får jag smaken av varma mackor i munnen.
Som jag minns det så visades Barnjournalen på lördagar och lördagar innebar alltid att det serverades varma mackor eller hemmagjord pizza. Tydligen i samband med Barnjournalen om man får tro styrkan av mina reaktioner. Det är nog inget jag behöver söka hjälp för, det är ju inte så ofta man hör Bengt Fahlströms röst nuförtiden.

Oron över videovåldet var något som präglade denna tid. Min mamma var på krismöten i Hem och Skola angående detta, minns jag. 80-talet var moralpanikens tidevarv, på gott och ont. Jag undrar om det finns några pappor någonstans idag som gett sig på TV-spelsjättarna för att få dem att sluta producera våldsspel. Och som lyckats.
Förutom att förfasa sig över videovåldet letade man också satanistiska baklängesmeddelanden på hårdrocksskivorna. Jag minns inte att någon varnade för att man kunde få varma mackor-reflexer om man tittade på Barnjournalen, och ändå det är där vi är idag.

måndag, december 12, 2016

Trollsländor och gråstenar.


Under den gångna veckan har jag ägnad en hel del tid åt att stå i ett hotellfönster i Krakow. 
En av orsakerna till detta var att jag tycker det är så vacker med dans. Särskilt balett. Och  
innanför de stora fönstren i den vackra byggnaderna mittemot avlöste balettlektionerna varandra.  
Lätta som trollsländor snurrade och fladdrade, sträckte och hoppade de därinne. 

En annan orsak till att jag stod där i fönstret var att min dåliga höft gett upp efter de långa promenaderna i Krakow gamla stad och judekvarter och tagit med sig ett knä i förfallet och jag använde fönsterbrädet för att göra stretchövningar. 
Medan ballerinan i huset mittemot kickade upp foten i öronhöjd lika enkelt som om hon tog ett steg framåt uppbådade jag all min viljestyrka för att få upp högerbenet på marmorbrädan under pustande och stånkande. Som en gråsten så mjuk.

Jag har alltid önskat att jag kunde dansa, men inte ens som ung var jag särskilt smidig. Jag var ungefär som nu, bara något mindre värkbruten. Det är den där totala kontrollen på kroppen, lättheten i rörelsen, jag är avundsjuk på. Min kropp har alltid rört sig som den själv vill, och den tar sig tid. Det tar en halv minut att vända på den. Nå, kanske överdriver jag något. Men har den, kroppen, väl tagit sig ned på golvet så tar det åtminstone 45 sekunder att få upp den därifrån. Och den processen är inte något som för tankarna till fladdrande trollsländor, det kan jag lova. 

Bitter i sinnet lätt jag benet dråsa ner från fönsterbrädan med en duns och såg hur dansarna tvärsöver gatan gick ner i spagat. Själv gick jag ut i badrummet och smörjde in två tredje delar av kroppen med Voltaren. 



Nostalgikalender Lucka 12

Dårfinkar och dönickar

Ulf Starks bok Dårfinkar och dönickar var en favoritbok och jag älskade TV-serien också. 

Dönickarna, de vågar inte leva, de ser inte krafterna hos sig själva, Vi är alla så fulla av sånt som vi inte har en aning om. Som havet som myllrar av strömmar, av alger och fiskar och liv. Dönickarna bygger smala broar över sådana obekanta vatten. Medan vi dårfinkar håller till där nere och låter oss föras av strömmarna. 

Så beskriver huvudpersonen Simones morfar skillnaden mellan dårfinkar och dönickar.
Jag älskade kaoset i Simones dårfinksfamilj, min familj var alldeles för tråkigt ordentlig. Mer åt dönickshållet, tyckte jag. 

söndag, december 11, 2016

Nostalgikalendern Lucka 11

Åshöjdens BK

Vi följer upp Tjejerna gör uppror med en riktig killserie: Åshöjdens BK ; manlig vänskap, sportsmannaskap och grupplojalitet som den bara såg ut på 80-talet, fast serien ska utspela sig i slutet av 60-talet. Den bästa scenen i hela serien, tycker jag så här i vuxen ålder, är när Dan Hylander och Py Bäckman dyker upp som en skön anakronism, spelande sig själva i 80-tals kläder.  

Varför jag gillade den här serien när jag var barn vet jag inte riktigt, jag har alltid varit totalt ointresserad av sport. Men det var väl lite spännande att ungdomarna i serien var lite äldre än jag, antar jag. Johan Hedenborg var ju boråt 30 när han spelade gymnasisten Edvard Engmark, Blåbärskungens pojk.

lördag, december 10, 2016

Nostalgikalendern Lucka 10

Tjejerna gör uppror

Jag minns inte vilket som kom först in mitt liv: TV-serien eller boken. Men Tjejerna gör uppror lämnade ett mycket stort avtryck i mitt tidiga liv. Boken har jag läst oräkneliga gånger men TV-serien har jag bara sett när det begav sig.
Det var något av en chock att se den igen. Då tyckte jag bara att Asta, Tone, Kersti och Liv var superhäftiga och tuffa och nu är det enda jag ser det hejdlöst dåliga skådespeleriet.

Boken har jag letat efter i många år och i många dammiga antikvariekällare utan att ha någon tur. Jag har till och med fantiserat om hur jag skulle kunna stjäla den om jag någon gång, av något oklart skäl, kom in i mina gamla nedlagda mellanstadieskola där biblioteksböckerna står kvar i hyllorna som vore det Pompeji. Nu har ingen haft någon anledning att släppa in mig i skolan och så kriminell kan jag inte tänka mig att bli så att jag skulle slå sönder ett fönster och kräla in i skydd av mörkret. Som tur är finns Glansholms Antikvariat istället och de hittade boken föredömligt snabbt. Och till skillnad från TV-serien så höll den fortfarande.

Skulle man ändå vilja se hela serien finns den på SVT:s öppna arkiv.




fredag, december 09, 2016

Nostalgikalendern Lucka 9

Det blåser på månen

Här handlar det om en helt annan typ av tjejer än i Vägen till Gyllenblå. Barnprogrammet baserar sig på Eric Linklaters bok Det blåser på månen och systrarna Dina och Dorinda är synnerligen kreativa och handlingskraftiga och starka flickor. De är också elaka menar deras mor, men de vill ju bara hjälpa till. 

torsdag, december 08, 2016

Nostalgikalendern Lucka 8

Vägen till Gyllenblå

Över till en annan expedition: expeditionen till Gyllenblå. Två barn från Jorden hamnar på oklart vis ute i rymden, i landet Gyllenblå. I Gyllenblå är det förbjudet att skratta och barnens uppgift är att ändra på detta.  Men jag tror inte att de är medvetna om detta, de används bara  för detta syfte av någon mystisk man i ett mystiskt hus på Jorden.

Något jag inte tänkte på när jag tittade på den här serien som barn var hur oerhört könsstereotypt huvudrollsinnehavarnas egenskaper är fördelade. Killen är busig, tänjer gränserna och gör lite som han vill,  medan tjejen är försiktig och försöker hålla efter honom och få honom att sköta sig. Varför ska vi alltid vara sådana mammor?



onsdag, december 07, 2016

Nostalgikalendern Lucka 7

Expedition Odysseus


En annan expedition, som lämnade beständigare avtryck än Bröderna Dals, var Expedition Odysseus. Det var här det började, mitt stora intresse för Antiken i allmänhet och den grekiska mytologin i synnerhet, med Expedition Odysseus och Asterix-serierna. Tillsammans skulle de driva mig till skapandet av specialarbeten i högstadiet, latinpluggande och två terminer Antikens kultur och samhällsliv på Uppsala universitet. Anders Linder hade tydligen en berättarteknik som hette duga. Jag tycker att det är intressant att någon i kommentarsfältet till ett av klippen konstaterat samma sak som jag: Det är svårt att hänga med i dagens snabba barnprogram när man växt upp med program i det här tempot. Men jag tror att det är sunt.




tisdag, december 06, 2016

Nostalgikalendern Lucka 6

Doktor Dörvels hemlighet


En annan serie som skrämde slag på mig var Bröderna Dal. I ett avsnitt var det någon ondsint person, tror jag i alla fall, som spionerade bakom en tavla. Han hade skurit bort ögonen i porträttet och man kunde se hur hans ögon rörde sig i det målade ansiktet på tavlan. Superläskigt. I ett avsnitt var det också någon som klädde ut sig till en gengångare och höll mig länge vaken om nätterna.

När jag nu började titta igenom klipp blev jag inte särskilt skrämd utan istället väldigt förtjust i serien. Så till den grad att lucka 6 tog längst tid att förbereda eftersom jag var tvungen att titta på  alla avsnitten. Jag hade inget minne av att den var så här rolig, att det var en humor som fungerade på en vuxen, må vara en tämligen barnslig sådan. Det påminner faktiskt om Monty Pyton vid flera tillfällen.



måndag, december 05, 2016

Nostalgikalendern Lucka 5

Doktor Krall

Som barn är man rädd för helt andra saker än man är rädd för som vuxen har vi ju redan konstaterat. Som barn är man också rädd för helt andra saker än vad vuxna tror att man är rädd för. När jag var sex år var jag vettskrämd för Ville Vessla och hans kumpan Oxen. Det var väl förvisso ganska logiskt, de var ju skurkar. Men något som verkligen höll mig vaken om nätterna var ett avsnitt av Doktor Krall där hans hjälpreda Rolf gick i sömnen. Sömngångare var svårslaget otäcka.
Just det där sömngångaravsnittet har jag inte hittat, däremot ett avsnitt om hicka, där Doktor Krall klätt ut sig till Dracula i avsikt att skrämma bort Rolfs hicka. Det avsnittet har jag inget minne av över huvud taget så tydligen tyckte jag inte att det var så otäckt med hicka. Eller Dracula.

söndag, december 04, 2016

Nostalgikalendern Lucka 4

Doctor Snuggles

Det är inte det att jag har blivit äldre. Det tecknade filmerna var mycket lugnare förr. Idag, om jag skulle råka på tecknad film, tycker jag bara att det är ett hysteriskt skrikande och tjattrande i munnen på varandra. Behöver inte barnen varva ner ibland nu för tiden? Och varför kan de inte göra det till gamla trygga, lugna, kanske en aning sega doktor Snuggles?


lördag, december 03, 2016

Nostalgikalendern Lucka 3

Löljliga familjerna

Gunnel Linde var en stor favorit hos mig när jag var barn och särskilt Löjliga familjerna. Gunnel Linde hade flera barnprogram som gick ut på att hon berättade och vi som lyssnade fick rita bilder till berättelsen. Jag var en passionerad klippdocksritare som barn och ritade naturligtvis alla de Löjliga Familjerna, deras hus och bilar och andra tillbehör. De familjerna har försvunnit med årens gång. Däremot hittade jag i ett ett brunt kuvert i mina föräldrars garderob,  hela persongalleriet i julkalendern Julpussar och stjärnsmällar, en julkalender som ingen minns men som jag tyckte var den bästa som någonsin gjorts, men det är inte den vi ska titta på nu. Nu tittar vi på de Löjliga familjerna. 

fredag, december 02, 2016

Nostalgikalendern Lucka 2

Nu vill jag röra på mig

Lucka nummer 2 bör förses med en varningstext. Det här introt, i hela sitt vansinne, har en förmåga att sätta sig på hjärnan som superlim. 
 Introt och hela programidén känns så über-pedagogisk att mitt vuxna jag blir alldeles nervöst och får stressryckningar över vänster öga. 
När det begav sig sprang jag omkring i liknande utstyrslar som barnen i klippet, förutom att mina var hemsydda i mörkblå plysch. Jag gjorde egna radioprogram på min kassettbandspelare där jag höll på och "klappade rytmer" precis som de gjorde i det här skräckinjagande barnprogrammet. Och ungefär där tycker jag att jag har sagt alldeles för mycket så nu är det dags för er att klicka på klippet! 
På egen risk, vill jag poängtera än en gång. 

torsdag, december 01, 2016

Nostalgikalendern Lucka 1

Tralla och sjung



Kom nu då!
Vadå?
Barnprogram i TV.

Det känner alla från min generation igen. Det var signalen, när man hade suttit framför TV:n i flera minuter och tittat på den där bilden med klockan och följt sekundvisarens väg runt, i väntan på att barnprogrammen skulle börja. När man hörde det där: Kom nu då... Då visste man att det äntligen skulle börja.


Numera är det mycket diskussioner om att barn blir skrämda av en del barnprogram, Alfons Åberg har ju till och med varit på tapeten. Jag tror kanske inte att det är så ödesdigert att bli rädd för något man ser på TV, det hör liksom till. Jag var rädd för mycket som jag sett i barnprogram när jag var liten, men jag tror inte att jag har några kvarvarande trauman. Det är också lite olika vad man är rädd för som barn och vad man anser är otäckt när man är vuxen. Jag kan inte minnas att jag någonsin var rädd efter att ha tittat på Tralla och sjung men nu gör det mig fullständigt vettskrämd.