söndag, februari 27, 2011

Tänk vad man kan gå med på här i världen!

Jag tänker på i litteraturen, till exempel. Jag är mycket förtjust i Arto Paasilinnas böcker. Åtminstone vissa av dem. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt hör inte till mina favoriter, helt enkelt för att jag inte kan köpa att en björn stryker skjortor. Däremot är jag mycket förtjust i Milda Makter, där Gud tar ett sabbatsår och låter tornkranföraren Birger Ryynenän rycka in som ställföreträdande Herre. Ett sådant arrangemang har jag tydligen inte alls några problem att godta som sannolikt.

När jag skriver ”Tänk vad man kan gå med på här i världen!” med en lätt förvånad ton, menar jag inte resultatet i den där studien där försökspersonerna fick ställa frågor till andra personer, i ett annat rum och bestraffa dem med elektriska stötar om de svarade fel.
Jag kommer inte ihåg namnet på mannen som genomförde studien men att han vill förstå hur det kommit sig att så många följde nazisterna under andra världskriget. Varför så många blev lägervakter och bödlar. Det var en studie i hur lätt vi tenderar att följa auktoriteter.
Allteftersom experimentet fortlöpte ökade styrkan i de elektriska stötarna och personen i det andra rummet skrek av smärta. (Försökspersonerna var naturligtvis inte medvetna om att personen där på andra sidan väggen inte alls fick någon ström i sig.) Till slut tystnade skriken men experimentet fortsatte, frågorna skulle fortsätta läsas och stötar utdelas om inget svar hördes. Visst fanns det de som opponerade sig men de flesta lät sig övertalas att fortsätta av undersökningsledaren som försäkrade att han tog på sig allt ansvar för vad som skedde.
Två tredjedelar av försökspersonerna delade ut elektriska stötar med dödande styrka.
Det förvånar mig inte så mycket.
Det förvånar mig inte så mycket att så många blev bödlar och plågoandar i koncentrationslägren.
Vi är flockdjur, vi vill få tillhöra flocken och därför är vi så duktiga på att vara till lags, att lyda auktoriteter. Trots att vi tillhör ryggradsdjuren.
Jag har tydligen inga högre tankar om mänskligheten. Kanske förklarar det varför jag har svårare att gå med på att en björn stryker skjortor än att Gud har tagit sabbatsår.

Men samtidigt så tror jag på människans styrka, människans förmåga till ansvar för sig själv och sina medmänniskor. Att det finns inom oss, det gäller bara att ha kraften. Vi har ju trots allt den sista tredjedelen. De som vägrade att lyda undersökningsledaren. Kan de kan vi.
Men kanske är det dem vi borde ”forska på”. Vad hade de som inte majoriteten hade? Ryggrad?
Förhoppningsvis lär vi oss något av sådana här undersökningar, där ”helt vanliga” människor plötsligt ger en annan människa en dödlig elstöt. Men jag är rädd att de flesta av oss tänker:
”Jag hade gjort annorlunda. Jag hade vägrat!”
Och det ska vi inte vara så säkra på.

tisdag, februari 22, 2011

Dittodatt

Fyllde i en mailinglista på den där föreläsningen som jag skrev om i förra inlägget. Då skulle man få ett pepping-mail varje måndag utlovades det. Ännu har jag inte sett till något.
Om det inte är det där mailet som fastnade i skräpposten, som erbjöd billig viagra...

Orkar kommentera årets schlagerfestivalande och diskussionerna lika lite som jag orkar se programmet. Jag låter Britta Borg sjunga istället. Vet inte om det är ska uppfattas som ett inlägg i det-var-bättre-förr diskussionen, men av någon anledning är det bara musik från den gamla goda tiden som skrålar i mitt huvud just nu.

söndag, februari 20, 2011

Det blir (inte) alltid som man tänkt sig.

Det blir alltid som man tänkt sig, var rubriken på en föreläsning jag var på i torsdags kväll. Den "mentale styrketränaren" som höll föredraget menade på att det blir alltid som man tänkt sig så vad är det egentligen vi tänker oss. Det gäller att tänka sig för innan man tänker.
Om man, som man ofta gör i min hemstad, tänker:
Det går aaaaldri'.
Så är chansen/risken att man får rätt ganska stor. Till exempel.
Om man tänker att det här har ju aldrig gått bra förut så det kommer det säkert inte att göra nu heller, får man också ofta rätt. Det blir som man tänker sig.
Föreläsaren menade att man inte ska vara så mycket i Då som i Nu och Sen (apropå det jag skrivit om tidigare.) Framrutan ska alltid vara störe än backspegeln.
Bland annat detta pratade den där föreläsaren om. Det var en bra föreläsare. Riktigt bra. Till den grad så bra att jag inte hade en tanke på Då igår när jag fick för mig att "jag kanske skulle ta och skaffa mig det där Spotify nu." Inte ett ögonblick sneglade jag i backspegeln. Jag hade glömt att backspegeln fanns.

Hade jag kommit ihåg att kika i den där jävla backspegeln hade jag fått se mig själv svärande och irriterad framför datorn och jag hade kommit ihåg att varje gång jag ska installera eller ladda ned någonting tar det ungefär 400 år längre än jag tror och när det väl är inne i datorn fungerar det inte och jag måste ägna ytterligare 400 år åt att ta bort det för att datorn över huvud taget ska gå att använda.

Hade jag kommit ihåg att kika i den där backspegeln hade jag sluppit att öda bort två timmar med att försöka komma på varför det där jävla Spotify fastnar i några säkerhetsinställningar som jag inte ens visste att jag hade. Har kontaktat alla mina "hackers" men de står svarslösa. De har inte varit med om detta någon av dem. Alltså är det Personligt. Den här datorn är ute efter mig, precis som jag trodde.

Ja, jag vet att jag har skrivit att det är bra att försöka tillgodagöra sig ny teknik och nya medier. Det är bra för hjärnan, det håller den ung, har jag påstått. Och det tycker jag väl fortfarande...tror jag. Har till exempel en ny mobiltelefon där jag kan både facebooka och YouTuba. Jag har nästan lärt mig hur man svarar när det ringer också....
Men det är få saker som gör mig så vansinnig som ny teknik, när det inte fungerar. Med all sakerhet kan jag lägga en aln till min livslängd om jag tog bort alla aggressioner jag får av den här jävla "apparata". Jag säger som Ronny Eriksson i Euskefeurat "för det mesta är jag blid, saktmodig och timid..." men:


lördag, februari 19, 2011

Håll passionen vid liv!

"Det som faktiskt VAR bättre förr var den passion man kände för ett TV-program" skriver Linda i kommentarerna till det tidigare inlägget.
Och jag måste ju säga att jag har rätt svårt att hetsa upp mig inför något av dagens program och det är inte mitt fel, det hävdar jag bestämt. TV-programmen var banne mig bättre förr.


Däremot lyckades jag faktiskt pumpa upp så mycket passion för Nord & Syd så att inte bara hela söndagen gick åt att titta på klipp i YouTube utan även batteriet i min mobil som jag använt för att titta på fler klipp i YouTube. Dessutom har jag irrat runt i olika affärer för att leta efter dvd-boxen, men jag har inte blivit så tokig att jag börjat rota i skåp och lådor efter mitt kuvert med urklipp från TV-serien, för det tror jag faktiskt att jag har kvar någonstans...


Annars måste jag nog säga att det mesta faktiskt är bättre nu än förr, särskilt jag själv. Kanske inte till det yttre då, men på något sätt så känns det inte som någon större katastrof att se ut som jag nu, som det gjorde att se ut som jag . Om ni förstår vad jag menar...
Ett tag var jag lite sur på mig själv för att jag inte hade vett att vara glad över att vara smal och slät medan jag var det. Sedan insåg jag plötsligt att istället för att vara arg över att jag varit dum borde jag vara glad för att jag ser ut som jag gör nu, för det kan ju fortfarande bli värre.


Men det där med passionen verkar vara något som man får lov att arbeta mera med nu för tiden. Förr kunde jag bli alldeles yr av någon rad i en dikt, över bilderna och formuleringen och hur det liksom stämde med...med livet och...ja. Men nu är det svårare. Det är som om det liksom stelnar någonstans därinne i huvud, som en vaxpropp.

Ett symtom på förstelning när det gäller dikter är att jag plötsligt börjat läsa diktsamlingar från pärm till pärm, som om de vore en "vanlig" bok, förr läste jag hit och dit och som jag ville. Samma dikter om och om igen. Nu är det som om jag måste hålla mig till ett vedertaget mönster. Men det där kan man ju faktiskt göra något åt själv så nu har jag börjat att läsa hit och dit igen, stanna och fundera där jag själv vill och bara frossa i dikt efter dikt om det är det jag vill.


Veckans dikt är bitar ur en sådan där passionsdikt från förr, en sådan där som liksom öppnade nya sätt att tänka på, som ställde alla idéer om vad dikt var över ända.

söndag, februari 13, 2011

Då, Nu eller Sen

Vidare på temat tiden, allting finns alltid och hur många personer man kan vara på samma gång utan att det klassas som en sjukdom.

Nu är bra, Sen är dåligt?
Bob Hansson skriver om nuet och citerar Eckhart Tolle, som jag får erkänna att jag inte har en aning om vem det är:

En inbyggd påminnelse är den enkla insikten
att så snart du känner dig det minsta olycklig
vet att du har tappat bort nuet.
Återvänd till nuet i samma stund
som du inser att du har tappat bort det.

Eckhart Tolle

Själv har jag läst i en instruktionsbok för tai-chi en gång att "I nuet finns ingen stress." och därför är det viktigt att försöka vara så mycket i nuet som möjligt.
Och det ligger det ju mycket i.
Eller också är det bara så för mig, men jag anser i alla fall att jag har haft betydligt fler bättre Nu:n än jag har haft dåliga. Min oro, stress och illabefinnande har oftast haft att göra med hur det ska bli, hur det ska gå och "i morgon är jag tvungen att göra det där". Måndag morgon är liksom alltid värst söndag kväll, även om morgnar är ett jävla gissel över huvud taget.
Förr, när ekonomin var sämre oroade jag mig ofta hur det skulle gå, skulle vi ha till mat hela månaden, osv. Och för att sluta oroa mig försökte jag tänka:
"Ok, svälter jag just Nu? Mår jag dåligt just Nu? Står jag utan tak över huvudet just Nu?"
Jag hade alltid turen att kunna svara nej, på de frågorna. I nuet var allting bra och det borde väl räcka.

I min jobbalmanacka stod det för några månader sedan så förnumstigt men sant:
"Att oroa sig gör aldrig morgondagen lättare, det gör det bara tristare idag."
En ganska enkel devis som jag skrev upp i citatblocket för att jag skulle komma i håg det, tills jag sätter igång och oroar mig för något igen. För alltid kommer jag på något.

Det handlar alltså om att hålla sig så mycket som möjligt i nuet för att uppnå maximalt antal lyckotimmar?
Ja, kanske.
Men alla Nu är ju inte goda Nu. Det Nu då man får veta att en nära anhörig just har dött, är till exempel ett vidrigt Nu, ett Nu som man vill ta sig ur så fort det bara är möjligt och gå vidare till Sen, eller kanske ännu hellre gå bakåt, till Då. Och ändå får man inte rusa ur sådana Nu:n heller om man vill att det ska bli bättre Sen.

Och Förr då?
Både Loll och Skogsnuvan skriver om saker som var bättre förr. Bodil Malmsten brukar ofta skriva:
"Det var inte bättre förr. Det var vara förr."
Själv skriver jag som Jonas Gardell så ofta brukade inleda sina nummer förr, när jag ung:
"Man vet att man börjar bli gammal när..."
...man studerar tv-programmet och anser att den enda kanal som man skulle önska att man hade och som visar bra program nästan hela tiden, är TV4Gold för de visar de här programmen som gick när jag var barn/ung: Snobbar som jobbar, Fame, Familjen Macahan, Mord och inga visor...

Men idag har jag inte behövt sakna denna nostalgikanal utan har vältrat mig i så väl nostalgi som bra tv eftersom 8:an visade två timmar av den underbara serien Nord och Syd.
Jag är ju en ganska kritisk person över huvud taget men när det kommer till Nord och Syd då har den där snörpiga skolfröknen lagt sina annars så intensivt klirrande strumpstickor ifrån sig, tagit av sig pincnen och gått och vilat middag.
För visst ser jag att skådespeleriet är en aning, låt oss kalla det, onyanserat och visst ser jag att de här plantageägarna från 1850-talet har varit på besök hos en frisör från 1980-talet, men det struntar jag helt enkelt i.
Patrick Swayze är för övrigt alltid Patrick Swayze och det gör fortfarande lite ont att han är död.

När de två timmarna var till ända svor jag över att det inte var ett Nord och Syd -maraton som sträckte sig över hela söndagen, men som jag skrivit förut så finns allting på YouTube och jag kunde därför arrangera mitt eget lilla maraton och har därmed inte gjort något vettigt på hela dagen utan bara dreglat över Orry och George så tangentbordet är alldeles kladdigt.
För tv VAAAAR banne mig bättre förr.
Eller också var det jag som var bättre förr.
Eller också var de manliga skådespelarna snyggare.

torsdag, februari 10, 2011

Me, myself and I



Ja, visst är det märkligt hur många åldrar och hur många figurer som ryms i en och samma person.
Själv är jag ibland ett solskumpande, rödhårigt trollet Plupp.
Ibland kikar det fram en Käringen Motvalls med samma utseende och samma tordönsstämma som Julia Ceasar.
Och någonstans inom mig bor en gammaldags skolfröken. Ni vet en sådan där med höghalsad, svart klänning och runda glasögon längst ut på den spetsiga näsan. En sådan där som tittar ilsket över glasögonkanten och tycker att barn ska synas men inte höras.
När den där skolfröknen var inne på text-tv:n (Herregud, hur kom hon dit? Hon som anser att tv:n är jävulens bländverk!) och läste en chatt (!) för ett tag sedan, upptäckte hon ett inlägg där någon skrivit:
"Eh...jag har ingenting att skriva för tillfället."
Det fick den där skolfröknen att snörpa föraktfullt på munnen och fnysa:
"Jaha, och varför skriver du då?"
Sedan stickade hon frenetiskt vidare på sin strumpstickning i grått stickigt garn. Ni vet, en sådan där stickning som sådana där skolfröknar alltid håller på att sticka på, om de inte håller i en mycket vass pekpinne.

Kanske kan man ställa samma fråga till den där skolfröknen med anledning av detta totalt meningslösa inlägg.
Men då minsann, då är skolfröknen som bortblåst och fram den där Julia Ceasar-människan och ger i från sig ett förnärmat:
"Psöss! Som om det skulle vara samma sak!"

söndag, februari 06, 2011

Allting finns alltid

Lena Nyman är död. Liksom Per Oscarsson.
Det är en märklig förlust, för det känns ändå som en förlust, för för mig handlar det ju inte om en förlust av en anhörig, eller att jag haft en relation till själva personen. Men jag säger som Mattis i Ronja Rövardotter, där både Lena Nyman och Per Oscarsson var med i filmatiseringen:

De har funnits jämnt och nu finns de inte.

Både Lena Nyman och Per Oscarsson fanns ju med och berättade de berättelser som vävdes in i mitt och många andras grundmaterial i barndomen, de där första, viktigaste berättelserna som man sedan alltid har med sig. Det känns som om någon utomstående är inne och petar i det där grundmaterialet med okänsliga händer, när någon av de där som inte är ens närstående men som man ändå haft med sig jämnt, de som ändå har funnits jämnt, försvinner. Men det måste ju ske. För som Lovis säger till Mattis:
Ingen får finnas jämnt.
Och samtidigt: Allting finns alltid.
För på filmen ska ju Lena Nyman alltid köra ut rövarna ur stensalen med ett rytande och Per Oscarsson ska med brinnande ögon mana Törnrosdalens folk till strid mot Tengil.





Och allt man varit med om har man alltid med sig, det finns alltid. De där icke-geografiska platserna som man tror att man aldrig mer kan återvända till, det är lättare att resa dit än att resa till Mallorca på en sista-minuten-charter.
Slut bara ögonen och koncentrera dig lite grann så är du där. Välj något bra, något gott minne, för det här är inte ett sådant inlägg där man ska lära sig av sina misstag, förluster och förnedringar. Det finns ingen mening med att resa tillbaka till sådana platser. Att vältra sig i förnedring som skedde för flera år sedan växer man inte av, tvärtom.
Jag kan känna grönt gräs under mina bara fötter och den ljuvliga smaken när skalet spricker på ett solvarmt, rött vinbär som jag just stoppat i munnen. Jag kan se den stora, enorma rödavinbärsbusken som ensam gav mer bär än alla svartvinbärsbuskarna tillsammans.
Kanske är den nedhuggen idag, i sinnevärlden, men jag kan ändå se den när jag vill. Och någonstans finns verkligen bilden av den, med sina mörkgröna löv och grenarna nedtyngda med stora klasar med bär.

För allting finns alltid båda inom dig och ute i rymderna. Tiden är bara en fråga om ljus och avstånd. Det handlar bara om att befinna sig på rätt plats i rymderna och kanske att ha en bra kikare med sig när bilden av den där vinbärsbusken, så som ljuset bevarat den, seglar förbi.
Ett exempel:
Någonstans i rymderna kommer jag alltid att segla omkring sittande på ett bord från skolmatsalen, som skjutits undan för att ge plats för ett högstadiedisco. På golvet framför mig glittrar stjärnor som är reflektioner från den stora discokulan i taket. Eller är det riktiga, rymdens stjärnor?
Och bredvid mig seglar Lena Nyman och Per Oscarsson som Lovis och Orvar.
Och de seglade ständigt.

onsdag, februari 02, 2011

Skrivandet pågår av bara fan

skrev Ingmar Bergman i sin arbetsbok vid något tillfälle. Riktigt så är det väl inte här.
Men jag lyckades faktiskt hålla mina föresatser när det gällde skrivandet den första månaden in detta möjligheternas år 2011.

Har kommit i gång med bougogneboken igen. Läste en artikel av Monika Fagerholm i Språktidningen om hur man går vidare när man har ett första utkast klart och det var precis vad jag behövde. Jag behövde en plan att följa.
Steg ett var att låta utkastet ligga och det har det ju gjort med råge. Men det mådde nog bra av att ligga där på sin hylla ett tag. När jag läste igenom allt på nytt upptäckte jag vilket moras av text de delar som jag betraktat som klara var och vilken kraft det faktiskt fanns i de delar som jag bara betraktat som moras av text.
Om de hade kraft bara för mig det där bitarna, vet jag inte riktigt men jag tänkte inte bry mig så mycket om varför och till vad nytta just nu. Den ska bli klar och den ska bli det jag vill att den ska bli. Jag börjar med det.

När jag läste igenom det hela första vändan fick jag nästan ångest vid tanken att jag kanske aldrig kommer till Bourgogne igen, kanske aldrig mer kommer att sitta utanför tältet och skvimpa runt lite rubinröd vätska i ett plastglas medan korna betar sig fram över de gyllene kullarna.
Men sedan rasslade det liksom bara på:
semester beviljades
färja bokades och betalades
hotell för resdagarna bokades (och betalades!)
div andra delmål bokades också.
Bourgogne börjar krypa närmare. Jag kan nästan ta på de välkammade vinodlingarna på Butte de Corton.

Och jag försöker komma ihåg att det är livsfarligt att se fram emot och glädja sig, jag försöker tänka att innan vi kommer så långt har vi båda, både P och jag, fått både stoke och infarkter. Men för tillfället löper jag nog störst risk att bryta foten när jag hämningslös av lycka över den stundande resan skumpar soldansande runt i vardagsrummet.

Och som jag själv påpekade för en närstående pessimist som sa åt mig att inte glädjas för mycket (över något annat) eftersom det nog ändå inte skulle bli något av:
Då har jag ju i alla fall varit glad NU!

Och för övrigt, med tanke på hur jävla bra jag har det, så vore de väl stötande om jag inte vore glad.
Så det så.