måndag, maj 30, 2011

Snart-are, typ.

Det kryper närmare. Bourgogne! Bara ett par självande dagar kvar.(Och när jag skriver närmare så ger datorn på förslag att jag egentligen vill skriva “nära-döden-upplevelse”! Förstår ni vad det gör med en vidskeplig människa som mig!)
Annars är jag inte alls särskilt vidskeplig just nu. Jag är mest förundrad över den lycka som kan sprida sig i kroppen när man luktar på ett gammalt täcke som luktar instängt tält. Och så har jag sådana här låtar I huvudet:



Kaxigt, va?



Jag har faktiskt åkt sportbil genom Paris med vinden I mitt hår en gång. Det kan man läsa om här nedan om man vill. Det är gammal skåpmat från bloggen 2007


The Ballad of Lucy Pettersson

Jag har faktiskt åkt genom Paris i en sportbil med vinden i mitt hår. 1998 gjorde jag det. Problemet är att jag inte minns det. Själva åkandet, alltså. Jag minns annat.
Som den där tjusiga fransyskan nere i de offentliga toalettrummen vid Eiffeltornet, som, när hon lyfter händerna för att rätta till frisyren, blottar chockerande grova, svarta hårbuskar under armarna.

Jag minns att vi, på hela den stora plattan mellan Eiffeltornets ben, lyckades sätta oss bredvid en familj från Gotland, för att äta vår varma korv. När vi väl kommit fram i den evighetslånga kö vi stått i var den franska varmkorven slut i just den kiosken, så det fick bli vanlig, trots att vi var i Paris.
Och jag minns att den gotländska kvinnan blev överlycklig när hon insåg att hon, så här långt bort i utlandet, satt bredvid landsmän, och började berätta att hennes man och son… eller om det var söner, jag minns inte. Den enda jag minns från den gotländska familjen är den runda kvinnan som så gärna skrattade. Trots att hon hade sådana enorma framtänder. Kanske kunde hon helt enkelt inte få igen munnen omkring dem.
Hur som helst hade männen i familjen varit på fotbolls-VM, var hon själv hade varit framgick inte, som vanligt. Fanns det någon dotter? P tuggade tyst och asocialt på sin korv medan jag väluppfostrat nickade och log åt gotländskans babbel och enstavigt svarade på frågor om våra förehavanden, för jag hade ju inte åkt hela vägen till Paris i denna sportbil för att prata svenska!
När vi senare stod i de ändlösa hissköerna någonstans i mitten av tornet mötte vi den gotländska familjen igen. Eller åtminstone den stortandade kvinnan, det är ju henne jag minns
- Här ä dä svensker! tjoade hon.

Det var fullt av militärer, minns jag också. Eller om det var en annan gång, det kommer jag inte ihåg. Jag minns ju inte ens det där med vinden i håret, men att jag hade en frisyr som gjorde att jag såg frireligiös ut. Kanske har jag inte åkt genom Paris i sportbil med vinden i mitt hår när allt kommer omkring. Förmodligen åkte vi uppcabbat.

lördag, maj 28, 2011

Djungelns lag

Ägnade förra söndagen åt att läsa mer om Ingrid Betancourt och Carla Rojas, som jobbade med Betancourts presidentkampanj och kidnappades av FARC samtidigt som Betancourt men frigavs/-togs? ca ett halvår innan henne (inte samtidigt som jag skrev här). På natten drömde jag att jag var ute och marscherade i djungeln i militärkläder och skrev långa listor till kommendanter på förnödenheter som vi behövde.Det blev kanske lite mycket.

Det är intressant att se hur uppgifterna skiljer sig, dock. I en artikel skilde sig Ingrid Betancourt från sin man efter fritagningen eftersom han hade varit otrogen. I en annan skilde sig hennes man från henne efter fritagningen eftersom hon hade varit otrogen. Carla Rojas påstår i en intervju att hon och Ingrid misslyckades med sitt första flyktförsök för att Ingrid trampat i ett getingbo och börjat gapa och skrika så att de blev upptäckta. Ingrid skriver i sin bok att hon visserligen trampade i getingboet och började skrika, men att de blev upptäckta för att Carla lämnat kvar en ryggsäck vid vägen när de gick för att dricka vatten i en flod och gerillan upptäckte Carla när hon skulle hämta den. Vad som är riktigt lär vi väl aldrig få veta.
I vissa artiklar hade Carla och Ingrid varit vänner i 16 år när de kidnappades men i sin bok skriver Betancourt att visst hade de jobbat ihop men det verkar ändå inte som om de var mer än ytligt bekanta. Efter fångenskapen har de helt brutit kontakten. Om man nu ska tro den artikel som påstår det.

Ingrid och Carla blev inte sammansvetsade för livet trots att de delat sådana umbäranden. En av hennes andra medfångar, som också skrivit en bok, anklagar Ingrid Betancourt för att ha varit värre än gerillans vakter. Ingrid själv skriver om osämja och angiverier fångarna emellan. Kanske kunde man tycka att människor som delar en så utsatt situation borde hålla ihop mot sina fångvaktare men jag är inte särskilt förnvånad. Jag har ju gått i skolan.

Mina erfarenheter från skoltiden är att det alltid funnits en tydlig hierarki. Den har varit olika viktig men den har funnits där. De gånger det har funnits en ”grupp” med personer som varit utsatta, som blivit attackerade har jag aldrig sett att man gått samman och backat upp varandra. Snarare var det så att om det hackades på en person deltog de andra i ”gruppen” i hackandet. För att avleda uppmärksamheten från sig själva, kanske. För att försöka inbilla sig själva, lika väl som mobbarna att de hörde till dem snarare än till mobboffer-gruppen. Så skillnaden mellan grupperna var ju egentligen inte så stor. Det är sällan svart eller vitt, när det gäller människor.

Jag är ganska övertygad om att jag skulle ha gått under som gisslan i den Columbianska djuneln, men skoltiden överlevde jag ju...

BLUFF! BLUFF! BLUFF!

Bluff! Här på bloggen!

Öppnade min mail härom dagen och såg att jag fått bloggkommentarer på mitt inlägg "RE:".
RE!
Jag hade inte skrivit något inlägg som hette RE: så jag var tvungen att gå in på bloggen och se vad fan det var frågan om och hittade ett så kallat Nigeriabrev!
Här på bloggen!
Av era kommentarer förstod jag att ni trodde att jag lagt in/ut det här som en slags demonstration, men det har jag alltså inte. Det har lagt in sig alldeles själv. Brutit sig in.
Här på bloggen!
Den enda förklaring jag kan se (och jag kan inte se särskilt långt i hackervärlden) är att det lilla nigeriabrevet kommit över den mailadress jag har till bloggen för att kunna blogga via mobilen. Inte för att jag tror att det hjälper men jag har inte längre den mailadressen.

Så om det någon gång skulle se ut, här på bloggen, som om jag befinner mig i trångmål och tigger pengar av er så skicka mig, vid gud, inga pengar.
Skulle det någon gång se ut som om jag tänker dela ut pengar till er bara ni skickar mig era kontonummer så kan jag tala om att så generös är jag inte...Skicka mig, vid gud, inga kontonummer!

fredag, maj 20, 2011

Snart!


Då har den satt sig på plats då, där innanför skallbenet, i bihålorna och halsen: veckan-före-semesterresan-förkylningen.
Jag är sällan sjuk. Det är nästan bara när jag ska åka på semester eller när jag börjar ett nytt jobb som jag brukar få någon skit i kroppen. Och så länge skiten bara består av en förkylning så får det väl gå. Fast lite irriterande är det ju.

Förr, förut, förra gången vi åkte till Bourgogne, och gången innan såg jag det här med förkylningen som en slags säkerhetsgrej, ett gott tecken. Det brukar ju vara ett ständigt tjat på mig om hur farligt det är att glädja sig för mycket, att se fram emot något för mycket, för det betyder bara att vi kommer att köra ihjäl oss på autobahn, tältet brinner upp och pengarna räcker inte osv. Man bör oroa sig lite i förebyggande syfte, för att besvärja allt ont som kan inträffa.
Men nu, den här gången, har jag faktiskt inte oroat mig alls. Det handlar väl kanske inte så mycket om att jag har blivit kaxigare, mindre vidskeplig, som det faktum att jag inte riktigt hunnit med. Förr, förut, förra gången och gången innan brukade jag börja räkna ner ganska tidigt: "Nu är det bara sex veckor kvar." "Och nu, nu är det fem veckor kvar." osv.
Nu, nu är det mindre än två veckor kvar och jag är inte riktigt med. Jag har inte hunnit oroa mig alls och jag tänkter faktiskt inte börja nu heller. Makterna får ursäkta, men jag tar risken.

Men det är ju så att det är något så skört med detta, dessa bourgogneresor. Det är något så skört att jag knappt vågar snudda vid det för då kommer det att gå sönder. Det är något med de där morgnarna i Beaune, på väg till bageriet och kvällarna, de gyllene kvällarna på Couches kommunala camping i väntan på att grillen ska bli redo för köttet. Det är något med takåsarna i Beaune, något med uteserveringen på Le Lutrin i Autun om kvällen i ljuset från lyktorna. De känns som ett så sällsynt, oförtjänt privilegium att få vara med om att jag nästan inte vågar tro på att det ska hända igen.

Dessutom har jag räknat ut att det är min trettonde resa till Frankrike. Och ni vet ju vad talet t-r-e-t-t-o-n innebär.

onsdag, maj 18, 2011

Ingrid Betancourt

Fortsätter på ämnet Du väljer själv vem Du är.

Läser Ingrid Betancourts bok Även tystnaden har ett slut . Ingrid Betancourt som var columbiansk presidentkandidat och blev kidnappad av Farc-gerillan 2002 och satt fången hos dem i djungeln i sex och ett halvt år innan hon blev fritagen.

Jag tycker om Ingrid Betancourt. Jag har sett henne i intervjun med KG Bergström i SVT och i Babel nyligen och hon ger alltid ett mycket sympatiskt intryck. Verkar inte vara intresserad av att framställa sig själv som en hjälte utan svarar på KGBs fråga hur hon kunde vara så stark, att hon inte alls var så stark.

Nu läser jag i hennes bok om hur hon mitt där i fångenskapen och förnedringen i djungeln funderar på vilka val hon trots allt fortfarande kvar. Valet vilken slags människa hon vill vara. I Babel berättar hon att bland det tuffaste som fångenskapen innebar var att upptäcka vem hon själv var och att hon inte tyckte om det. Det var tufft att upptäcka att hon inte var den tuffa dam hon trodde att hon var.
Det var tufft men hon bestämde sig för att ändra på sig och sedan gjorde hon verkligen det.

Man kan alltid välja vem man vill vara i alla situationer man hamnar i. Till och med i åratal av fångenskap. Tydligen.

söndag, maj 15, 2011

Lite söndagsmys

Mycket bättre denna söndag. Har inte ens lite måndagsågren. Bring it on!






"Mina" rhododendron har äntligen slagit ut.






De ser ut som ett slags stilla jubel. Tycker jag.




"Min" trädgubbe smajlar gott i solen. Han har fått lite piffiga gröna löv i sitt glesa hår.






Och så Olle som sjunger på temat jag tjatat om ett tag:




Det är du som väljer, så var noga med ditt val.


Det är ändå du som väljer vem du är.









fredag, maj 13, 2011

Möjligheterna i människan.

Ständigt denna Tid som inte går att greppa. Läser förra inlägget och finner det obegripligt att jag har hunnit jobba en hel vecka efter den där jävla söndagen.
För det gick inte bra.
Inte satte jag ihop något hjul, inte. Snarare stoppade jag huvudet i toaletten och spolade. Rent mentalt menar jag då. Istället för att göra något som jag visste skulle få mig att må bättre, sluta älta och vara bitter, så gjorde jag något som jag visste att jag skulle tycka var dumt och som skulle få mig att må ännu sämre. Jag visste precis vad jag gjorde, ändå gjorde jag det, slösade bort hela söndagen. Trots att jag hade predikat så förnuftigt här på bloggen.
Vad har man för fel?

Och när jag på måndagen läste mitt "pepping"-mail från den mentale styrketränaren Olof Röhlander så handlade det om att ta vara på sina dagar i livet, se till att man ägnade dem åt något som gav något och inte slösade bort dem. Det kändes lite som han petade i ett öppet sår. Taskig tajming, tyckte jag att han hade. Fast det kanske var just tajming det var.

Men jag tror ändå på möjligheterna i människan.

Jag tänker till exempel på Nando Parado som gick över Anderna tillsammans med Roberto Canessa för att hämta hjälp när deras flygplan störtat bland bergen. Ni vet, det där argentinska rugbylaget som störtade i Anderna på väg till en match i Chile och som höll sig vid liv där uppe i helvetet genom att äta sina döda kamrater.
Det var Nando Parado som tog ledningen - efter att ha varit medvetslös i tre dagar efter kraschen! - och övertygade sina vänner att de var tvungna att äta. Det var han som drev att de själva skulle gå efter hjälp istället för att sitta och vänta på att den skulle komma och det var han som genomförde det.
I sin bok Miraklet i anderna säger han att innan detta var han inte alls någon ledartyp, snarare någon som bara följde med strömmen. Ändå fanns det där, inom honom.

Så jag säger som Obama.
YES, WE CAN!
Trots allt.

söndag, maj 08, 2011

Att sätta ihop ett hjul

Man kan inte alltid styra vad som ska hända i livet. Men man kan välja hur man hanterar det.
Det kan krävas stora krafter för att lyckas välja rätt, att sätta ihop det där hjulet istället för att välja att hejda och förnedra. Jag säger inte att det enkelt.
Det är ju så mycket enklare att se sig själv som ett offer för omständigheterna, som ett viljelöst något som kastas omkring av andra. Att inte vara den som styr båten som är på väg att kantra, det är någon annan, man är bara båten.
Jag säger inte att det är enkelt att sätta ihop det där hjulet.
Jag säger inte att jag alltid gör det. Att jag inte någon gång tycker att det är förfärligt synd om mig och andra fullständigt har dränerat mig på krafter och därför borde jag ha all rätt i världen att rulla ihop mig under sängen och slippa delta i världen.
Det är inte det jag säger.
Jag säger att möjligheten ändå alltid ligger inom oss.
Möjligheten att välja att sätta ihop ett hjul av det skräp man har ligger och spinna iväg i en sju jävla fart.
Det är det jag säger.
Idag säger jag det till mig själv. Flera gånger säger jag det och försöker låta förbannad.
Det går...ganska bra.

fredag, maj 06, 2011

Ord

Förundras över detta med hur ord kan flyga, starka och lätta, med ett tydligt driv åt en viss riktning.
Och hur de kan klumpa ihop sig till en grå ogenomtränglig gröt som bara ligger tung på marken.

Förundras över hur tonerna hos Arvo Pärt droppar lätta och glasklara. Livet avskalat in till bröstbenet. Orden står sig slätt.

onsdag, maj 04, 2011

Katastrofzon: I-land

Vilken jävla dag jag hade i måndags! Vilka umbäranden och motgångar jag tvingades att uthärda!

Och då talar jag inte ens om de väldiga problem och bekymmer jag har brottats med den senaste veckan kring vilken anteckningsbok jag ska ha med mig på bourgognesemestern: Hård eller mjuk pärm? A5 eller A6? Är den ena mer lättskriven än den andra?
Jag talar inte om det, utan om andra incidenter av samma dignitet.

Det börjar med att mp3-spelaren går från tolerabelt funktionsduglig till fullständigt oanvändbar. Jag kastar den ilsket ifrån mig i en stol och går istället till datorn och in på nätet där jag kreerar ett blogginlägg medan jag plockar ihop lite musik att låna hem från bibliotekets musiktjänst. Eftersom jag är kvinna kan jag göra båda sakerna samtidigt.
Nej, egentligen inte, men eftersom jag är kvinna har jag mage att påstå att jag kan göra båda sakerna samtidig.
Men så när det drar ihop sig till sjösättning av blogginlägget och nedladdning av musiken så meddelar datorn att den av okänd anledning har behagat koppla ned nätet och 45 minuters arbete har plötsligt förvandlats till...inte ett jävla skit!

Sånt här får mig att fullständigt tappa fattningen. Jag stampar omkring i lägenheten och skriker.
-Jag tänker äta de jävla chipsen! skriker jag.
Egentligen är vi inne i en nu-måste-vi-verkligen-tänka-på-vad-vi-äter-period, men det finns en halv påse chips i skafferiet som en relik från gladare dagar.
-Nu ska vi testa dig, säger P, som roat betraktar mitt stampande. Nu ska vi testa hur gärna du vill ha de där chipsen. Du får betala 200:- om du äter dem.
-Knappast, skriker jag tillbaka, det var ju jag som köpte dem från början. Jag ska äta de jävla chipsen!
-Så du tänker betala 200:- för de där chipsen? säger P och spärrar upp ögonen i låtsad indignation.
-Jag tänker inte betala någonting, jag tänker äta de jävla chipsen!

Jag äter de jävla chipsen.
Jag dricker ett glas vin och tittar på en dvd om vintillverkning i det regntunga men ändock undersköna Bourgogne.
Jag lugnar ner mig.

När jag går och lägger mig gör jag misstaget att förska lyssna på en cd-bok. Jag sover så bra av cd-böcker, nämligen. Hela cd-skivan igenom sover jag som en sten, ända till de sista spåren. Då vaknar jag till och sedan ligger jag i tystnaden och stirrar i taket.
Nu försöker jag alltså att få liv i en cd-skiva men inget annat hörs från den förvisso billiga spelaren från Claes Ohlsson, än ett virrvirrvirrande ljud.
(Tänk när cd-skivorna introducerades! De skulle hålla för allt evinnerligen och vilket ljud! Inget mer raspande som på vinyl-skivorna här inte! Det talades aldrig om att cd-skivorna skulle bli fullständigt ospelbara efter något år och att man skulle önska de raspande vinylerna åter.)
Till slut dammar jag till den billiga spelaren från Claes Ohlsson så att den håller käften helt och hålle, och ligger sedan och vrider mig irriterat tills P klappar lite försiktigt på mig och säger:
-Vi kan ju lyssna på slutet på den förra boken. Jag hörde ju aldrig det och den skivan var det ju inget fel på.
Jag byter skiva och Torsten Wahlund börjar stilla men bestämt att läsa mig lugn. Först är jag så upprörd att jag inte förmår höra vad han säger men Torsten ger sig inte. När jag så börjar dåsa bort i handlingen och den djupa, lugna rösten tystnar Torsten och det enda som hörs är ett tröstlöst virrvirrvirr återigen.

Vilken jävla dag. Vad är det att befinna sig i Afghanistan, Libyen, Syrien mot en sådan dag? Vad är det att svälta i de afrikanska öknarna? Vad är Osama och Obama?
Ja, det kan man ju fundera på...

söndag, maj 01, 2011

Då var våren officiellt infirad!

Valborgsmässoafton hör, liksom nyårsafton, till mina favorithelger. En helg med betydelse och vikt. Förr om åren hade vi som tradition att åka på brasturné runt i staden och se så många majeldar som möjligt. För två år sedan blev det en riktig fiaskoturné när vi fått för oss att ge oss ut på landsbygden och titta på på brasorna där. För nog borde de väl ha brasor ute i landsorterna? Vi for kors och tvärs på landsvägarna och jag hängde ut genom det nedvevade bilfönstret, med vinden fladdrande i håret, sniffande i luften efter brandrök. Nej, det gjorde jag väl inte. Åtminstone inte bokstavligen. Hur som helst såg vi vare sig eld eller rök och innan vi till slut gav upp och i sporrsträck återvände till staden var alla brasor brunna och det enda vi såg av majeld det året var en vulkankrater-liknande glödhög. (Ja, jag vet att det står listor i lokaltidningen på var det brinner brasor, men det ska väl var lite sport över det hela också!)
På grund av detta bestämde vi att året därpå skulle vi bara åka till en enda brasa. Vara där när den tändes och sedan stå där och se när den brann ned.

Det gjorde vi också. Åkte till en enda brasa, alltså. Och vi var där när den skulle tändas. Problemet var bara att man lagt en väl impregnerad lastpall i brasmaterialet, samt en del annat oantändbart. Eldslukaren som hade underhållit innan tändandet och vars uppgift det var att få fyr på brasan slet så att svetten lackade men det närmaste eld vi såg det året var de flammor han hade blåst ur munnen innan.

I år kände vi oss redo för en ny liten turné och det gick väl så där. Vi började med en nästan nerbrunnen brasa för att sedan stå och frysa vid ett bål som aldrig tändes. Där fanns varken eldslukare eller personer försedda med något som liknade en tändsticka ens, så till slut gav vi upp och åkte vidare. Vi kom i alla fall till en brasa som var i full gång och fick höra knastret och känna värmen en stund. Men förutom kring brasan var det kallt. Isande kallt. Men nu är vintern officiellt utrökt och bör ha vett att hålla sig på avstånd.

Skogsnuvan skriker vårskriket ut i sina skogar och jag känner mig avundsjuk. Jag känner mig...vad heter det...snöpt?...näpst?...kastrerad?...nej, men en smula hämmad. Var skriker man vårskrik när man är bosatt i en stad? Går jag ut på gården och börjar gapa kommer de väl och syr in mig. När jag bodde i Uppsala var det legitimt att gå ut och skrika ur sig sin tentaångest klockan tio på kvällen. Kan vi inte införa ett klockslag under april-maj då det är ok att gå ut och gasta ur sig sin våreufori även i tätbebyggt område?
Nå, tills dess får vi väl nöja oss med YouTube: