eldklotter

För ett antal nummer sedan gick det att läsa i tidningen Skriva att utseendebeskrivningar minskar allt mera i nutida romaner. Det irriterade mig, jag vet inte varför. Kanske hade jag en av mina "vi-glömmer-snart-hur-man-skriver-helt-och-hållet"-dagar. Jag tänker på det där nu när jag är på besök hos gamla bekanta på Manhattan i New York. Dvs jag läser om en bok av Donald E Westlake som handlar om inbrottstjuven Dortmunder och hans gäng. Goda vänner till mig. Dortmunder har en kompis som heter Andy Kelp. I böckerna beskrivs han bland annat som en senig, klarögd och vassnäst man. Ändå har jag alltid sett honom för mig som ganska fetlagd, under medellängd, oftast klädd i en illasittande ljus kostym. Vassnäst är han inte, men ofta lite rödvarm i ansiktet.  En annan kompis heter Stan Murch och kör taxi. Han beskrivs som kraftig och rödhårig. Eller som "öl och salt," av bartendern Rollo på Ojs Bar och Grill, eftersom det är det han dricker. Den Stan Murch jag ser för mig...