Gul
En sommar för 20 år sedan jobbade jag på ett demensboende. Jag befann mig i badrummet hos en liten dam och hjälpte henne att göra sig redo för dagens övningar och prövningar. Trots de ibland ganska intima bestyren verkade den lilla damen över huvud taget inte lägga märke till min existens. Så plötsligt vänder hon upp sitt ansikte mot mig och spricker upp i ett soligt men tandlöst leende (jag rengör just hennes tandprotes) och konstaterar: Du är gul! Jag tror inte att det var ett större leverproblem hon upptäckte hos mig. Men kanske såg hon sviter av att jag när jag flyttade till den här staden bodde några år i ett mycket gult bostadsområde. Själva husen var gula. Köket hade kanariegula luckor och lika kanariegula tapeter som mildrades något av glest utspridda små vita tulpaner. Att sömndrucken kliva ut i köket om morgnarna var som att bli slagen i huvudet med en gul hammare. Vardagsrummet, som också var mitt sovrum, hade vävtapeter i en mer dämpad gul färg. Första natten jag bodde...
