Den moderna magin och dess negativa konsekvenser

Människan har en fantastisk förmåga att måla in sig i hörn. Jag tror att det är en förmåga vi har utvecklat sedan vi slutade frysa och svälta och var tvungna att börja hitta på något annat att göra än att hålla oss varma och leta mat.

Vi är till exempel fenomenala på att uppfinna olika apparater och sedan låta dem ta makten över oss. De här sci-fi-skräckfilmerna när robotar kommer och tar över jorden är ingen fiktion, de är verkligheten.  Kanske ett tecken på att det finns någon undermedveten sjukdomsinsikt som tar sig uttryck i filmskapandet.  (För det finns väl sådana filmer? Plötsligt kan jag inte komma att tänka på ett enda exempel… vare sig skräck eller sci-fi är min genre. Jag skräckgottar mig som sagt åt polarexpeditioner. Undrar vad mitt undermedvetna vill säga med det.)

Den manick som har den mest uppenbara makten över oss just nu är väl mobilen. Den har ju nästan blivit en utväxt på vår kropp. Var vi sitter och var vi står så stirrar vi in i den här lilla skärmen. Och när vi går. Eller kör!
   Just detta tycker jag är obegripligt. Visst jag tycker också om att peta på min telefon, men så mycket viktigt finns det inte i den att jag inte kan lägga den ifrån mig medan jag kör bil från a till b. Om jag nu skulle få för mig att köra bil.  Fast kanske säger det mer om mig än om alla andra? Kanske alla andra har något fullkomligt livsviktigt i sina mobiler, kanske är det bara jag som är oviktig?

Det värsta är nog ändå när folk har gjort sig besväret att gå ut och fika tillsammans, till exempel med en äldre släkting och man ser hur den äldre damen ( i det här fallet som jag tänker på) sitter där och tyst äter sin bakelse, medan de yngre blippar på sina telefoner istället för att prata med de person man rent fysiskt har i sin närhet.  De yngre behöver inte ens vara särskilt unga. Det är inte ungdomarna jag hackar på.

Personligen tycker jag det är att TV:n som är den apparat som haft mest förgiftande inverkan i mitt liv. Både mobilen och datorn kan jag hantera. Jag kan lämna mobilen hemma om jag åker någonstans utan att få abstinens, jag kan låta bli att kolla på en gång om den plingar att någon har kommenterat något på Facebook och jag klarar mig utan internetuppkoppling på semestern. Dessutom tycker jag att i nästan alla möten jag har med min dator eller min mobil får jag ut någonting, jag måste själv göra någonting eller tänka någonting. TV:n däremot har haft en rent förödande passiviserande effekt på mig. Tänk om jag gjort något konstruktivt under alla de timmar då jag har suttit och glott på färdiga bilder på TV. När du tittar på färdiga bilder på TV behöver du inte ens tänka. Du kan naturligtvis tänka, men det är inte en förutsättning. Det talas mycket om hur negativt det är att ungdomar sitter mycket framför datorn, internet och olika dataspel. Och det är möjligt att det finns mycket negativt att säga om dataspel (Varför man så ofta måste döda någon till exempel) men för att spela måste du i alla fall använda hjärnan, du måste kanske vara lite klurig och strategisk eller åtminstone snabb i fingrarna. TV: n kräver inget annat av dig än att du sitter där. Och ibland kan det förvisso vara skönt att det inte krävs mer. Mitt TV-tittande fick emellertid under en period i livet närmast narkomanliknande karaktär. Under en period följde jag så många serier som jag egentligen inte tyckte var särskilt bra men som tog upp en vansinnig tid och styrde vad jag gjorde. Jag kände medan jag satt där att jag hellre ville göra något annat men jag kom mig liksom inte för med att trycka på avknappen och göra det där andra.  Det var TV:n som bestämde, inte jag.

Numera tittar jag betydligt mindre på TV och är mer selektiv.  Jag bestämmer vad jag vill se innan jag sätter på TV:n. Ironiskt nog har jag nu den största TV jag någonsin haft trots att jag tittar mer sällan .