Gränslösa

Det finns människor som älskar att diskutera. Det finns till och med de som väljer en ståndpunkt som de egentligen inte har och sedan debatterar för den, bara för att de tycker att själva debatten/diskussionen är det väsentliga. Sådan är inte jag. Jag är inte speciellt bra på att stå upp för mina åsikter. Jag lyssnar på argumenten hos den som tycker annorlunda och kommer fram till att ja, så där kan man ju också se det. I anfall av hybris kan jag tänka att jag är mer vidsynt än andra, att jag har förmåga att se mer mångfasetterat och gränslöst på saker och ting än andra och att det är lite korkat att bara kunna se saker från ett håll, inom ett avgränsat område. I anfall av självförakt tänker jag att jag helt enkelt bara är konflikträdd.

En av de få gånger jag har debatterat handlade det om nationsgränser. (Apropå detta med nationskänslan, som jag nämnde i förra inlägget.) Han jag diskuterade med var för och jag emot. Han menade att det var bra med nationsgränser för det innebar att man inom gränserna höll ihop och hjälpte varandra, och det är ju bra. Jag undrade om man inte kunde göra detta utan gränserna, om inte alla vi människor kunde hålla ihop och hjälpa varandra. Jag minns inte vad han svarade på detta, det var säkert något bra. Säkert förlorade jag diskussionen, jag brukar göra det. Jag är som sagt inte någon större debattör.

Men ändå. Är det verkligen så att god sammanhållning måste gro ur exluderande? Måste man alltid hålla samman mot något, eller snarare någon. Att man håller samman mot kölden, till exempel är ju ganska bra, men mot andra människor? Men det verkar ju vara så det fungerar. EU till exempel. En av grundtankarna där är ju att det ska verka för freden i Europa, att vi i Europa ska hålla ihop och hjälpa varandra. (Just nu är det förvisso diskussioner om hur mycket vi ska hjälpa varandra ekonomiskt, men ändå) EU-samarbetet innebär att jag, som lever ett ganska tryggt och fredsamt liv ganska enkelt kan flytta till, till exempel Frankrike och börja jobba där. Om jag däremot skulle fly från krig och svält i ett afrikanskt land skulle det vara betydligt svårare, för att inte säga omöjligt. Vår EU-sammanhållning blir en sammanhållning mot dem utanför EU.

Och om man tittar på den lilla världen; där är väl skitsnackandet ett effektivt och välanvänt sammanhållande kitt. Den enande känslan mellan oss som inte är lika dumma som Torkel är stark, åtminstone om vi tala om hur dum Torkel är med varandra. För att få höra till gruppen kommer man hellre med någon ny anekdot om Torkels dumhet, än att man ställer sig upp och säger att nu får vi väl ändå sluta att vara så dumma mot Torkel. Gör man det hör man inte längre till, man är inte längre en del av sammanhållningen.

Naturligtvis inser jag att det rent administrativt skulle innebära en del besvär om vi plötsligt skulle bestämma oss för att lägga ned nationsgränserna. Men jag tror inte att det skulle innebära slutet för mänskligheten. I förlängningen, när vi har tagit oss igenom omorganisationen, tror jag att det i slutändan skulle göra oss till mycket bättre människor.