Nostalgi, trots allt

När jag var barn hade jag massor med olika julkalendrar att öppna på decembermorgnarna. Det var tevekalendern och radiokalendern, någon kalender från ICA, tror jag att det var, där man kunde vinna julskinka och oftast var det någon gammal tant som kände min mormor som köpt någon fin kalender till mig. Min mamma gjorde alltid en paketkalender. Jag minns särskilt ett år då varje paket innehöll kläder till mina Barbiedockor. Kläder som min mamma hade sytt själv. I december gick jag upp tidigare på morgnarna för att hinna öppna alla kalendrar innan jag skulle till skolan. 

Numera har jag inga kalendrar att öppna. Som vanligt passar jag inte in i normen. Julkalendrar är ju inte något för barn nu för tiden, det är i allra högsta grad en vuxengrej. Det är kalendrar med hudvårdsprodukter, whisky, vin, te, kaffe, strumpor. Novellix har en låda med en novell om dagen (gissa om jag har varit sugen på den), Penstore har en kalender med pennor och block. Jag vet inte om barn håller på med julkalendrar över huvud taget längre. 

Även om jag inte har öppnat kalendrar på många år har jag gjort en nostalgikalender här på bloggen varje år i tio års tid. På senare år har jag ifrågasatt det sunda i att frottera sig i det förgångna på det här sättet. Man borde se framåt istället för bakåt. Och klarar man inte att se framåt borde man i alla fall försöka leva i nuet. Men i slutändan är det ändå alldeles för roligt att rota i gammal musik och gamla klipp. 

I år är det alltså tioårsjubileum för nostalgikalendern och den kommer bli mer nostalgisk än någon av de tidigare. Vi kommer nämligen att frottera oss i klipp från tidigare år. En riktig dubbelnostalgikalender. 

Vi förfestar lite med ett klipp från den grupp som har varit oftast förekommande under alla år men som inte kvalade in till årets kalender.