Mindfullness och automatvapen

Jag står inne på banken. Det är ju inte så ofta man gör det nu för tiden. Och om inte bankerna hade dragit ner på all sin service och förutsett att alla kan göra sina ärenden på internetbanken, hade jag inte stått här nu heller. Det låter kanske lite bakvänt men så är det faktiskt. 

Ska sanningen fram har jag inte riktigt kommit in på banken ännu. Jag står i kö för att få mitt fall bedömt. Är mitt ärende sådant att jag blir insläppt får jag en nummerlapp och får av allt att döma sitta, (Nej det blir nog stå, det var ingen stol utan ett lägre bord där borta i hörnet) i kö i ungefär ... resten av dagen. Svetten rinner redan efter ryggen och paret framför mig verkar vilja diskutera bolån till stängningsdags.

Jag står och tänker att ibland kan det här med mindfullness vara direkt farligt. Som nu till exempel. Om jag var tvungen att bara befinna mig i Nuet och den här kön till kön, och inte fick stå här och fundera på vad jag ska skriva om detta i min blogg så fort jag kommer ut här i från, till exempel. Tänk om det vore så och det fanns ett automatvapen inom räckhåll. Då skulle det kunna bli farligt. Inte för att jag tror att jag skulle skjuta någon, men jag skulle nog tränga mig före i kön. Och då har jag, som sagt inte ens kommit fram till den riktiga kön ännu. 

När jag väl kommit fram för att få min dom, utan automatvapen, visar det sig att den typ av fullmakt jag har för min mamma inte duger till att hantera min pappas dödsbo. Det behövs en speciell fullmakt för det. Jag kan inte låta bli att bli lite imponerad av personen där bakom disken. Trots att hon måste se att det sprutar bågar av blod ur mina öron (precis som i min favoritscen i Njals saga) avslöjar inte med en min att hon märker det.  Jag marscherar ilsket ut därifrån.

Det är först sex timmar senare, när Peter kommit hem från jobbet och påpekat att det var ju i alla fall bra att det fanns någon som meddelade mig detta innan jag hade stått i kö i flera timmar, som jag inser att det faktiskt kunde varit värre.