Vägskälen

Jag står vid ett av vägskälen och funderar på alla de obeträdda vägarna i livets intrikata vägnät. 

Någon gång i mitten av 80-talet hade min vän U en speciell Kalle Anka-pocket. I den kunde man välja mellan olika fortsättningar på berättelsen.  Den fanns flera ställen där man antingen kunde fortsätta att läsa på nästa sida, eller hoppa fram till till exempel sidan 52 och få en helt annan vändning i historien. 

I U:s Kalle Anka-pocket kunde man läsa alla varianterna och få veta hur alla versioner av historien tog sig ut. Så är det inte i livet. I livet får man leva i ovisshet om vilka versioner som kunde varit.

Livet är fullt av vägskäl, där du måste välja den ena vägen eller den andra. Väljer du den ena, går du miste om den andra, livet knycker till och far i väg åt ett hål som det inte hade farit åt om du gjort ett annat val. En del av livets vägskäl är tydligare än andra. Uppsala är ett sådant tydligt vägskäl för mig, även om själva vägskälet inte finns kvar här längre. Det har farit bort och försvunnit i rymderna och valet kan inte väljas om. 

Jag tycker om att besöka Uppsala ibland och ta med mig mitt nuvarande liv hit. Titta på den här platsen med de ögon jag fick på grund av den väg jag valde att ta här, en gång för länge sen. Men jag kan aldrig låta bli att undra vad som hade hänt om jag gått åt andra hållet.