Flåhacka nyland

Jag tänker på Karl-Oskar Nilsson. Karl-Oskar Nilsson i Mobergs utvandrarsvit. Det är inget konstigt i sig, vi är goda vänner sedan gammalt, jag och människorna i utvandrarsällskapet. Jag tänker ofta på dem som vore de, inte bara verkliga människor utan gamla släktingar. 

Idag tänker jag alltså lite extra på Karl-Oskar. Han var nöjd och tacksam bara han hade lite stenfritt nyland att flåhacka. Kunde han bara få arbeta för att ge sin familj tak över huvudet och kläder på kroppen var han nöjd. Han begärde inte mer av livet. Men det begärde han. Det är inga fel med det. Jag gillar Karl-Oskar. 

Men av alla utvandrare har Robert alltid stått mig närmast.  Han var en drömmare, precis som jag. Han ville annat än att flåhacka nyland och vara dräng åt bror sin. Gud skapade honom med en mycket stor dröm, men han gav honom inte tillräckligt med kraft för att förverkliga en så stor dröm. Så tänkte Robert. Jag tänker att allt kunde varit annorlunda om han fötts i en annan tid. Och annan klass. Nu fick han rejält med stryk för sina drömmars skull och förlikte sig till slut med sin lott. Jag har inte riktigt förlikat mig med Roberts lott. Jag har hittat på ett annat slut åt honom, ett bättre. Moberg får överse med det. 

Hur som helst, idag tänker jag alltså på Karl-Oskar.  Orsaken till att det är lite tyst här inne just nu är nämligen att för tillfället går det mesta av min kraft åt till att flåhacka nyland.