Kufen och bokranschen

Hur går det med din bok? undrar Skogsnuvan min största supporter. Och det förstår jag att hon undrar. 

Jag gör ju inte alls så där som man ska göra när man skriver en roman, enligt alla tips i diverse poddar och tidskrifter. 

Där talas det om vikten av att skapa en Författarplattform, för att marknadsföra sig själv och sin bok. 

Det vill säga man ska skriva om sin bok (och sig själv) i sociala medier. Man ska skriva om hur det är att skriva boken och vad den handlar om medan man skriver den, så att när den är klar (och antagen/utgiven) ska det redan finnas en läsekrets som bara väntar på att kasta sig över den. Och det låter ju vettigt. Av någon anledning jobbar jag inte så. Vet inte riktigt varför. Skriva kan jag ju. Det är ju det jag tycker är roligast. 

Det är den där andra delen av bokbranschen som gör mig lite bitter.  När boken är utgiven ska man gå runt och kränga in boken hos bokhandlare (om det fortfarande finns några), prata för sin vara, man ska resa runt och hålla föredrag, podda och sitta på mässor och prata och prata och prata om boken.

Nu för tiden måste man alltså vara bra på det jag alltid varit kass på, för att kunna hålla på med det som jag tyckt varit min kompensation (mitt uttryckssätt och min livsmening) för att jag är kass på det som man numera måste vara bra på för att hålla på med det som jag tycker jag är bra på. Kort sagt, jag pladdrar bättre i skrift än i tal. 

Hade jag varit en sådan om ville tala inför folk hade jag förmodligen inte skrivit. Man måste numera vara en extrovert exhibitionist för att få möjlighet att vara en introvert kuf. Jag passar inte längre in på den enda plats där jag trodde mig passa in. 

"Jag är fel här också!" tänker jag surt och bittert, eftersom jag just nu är i ett skov där jag känner mig allmänt missanpassad, missförstådd, missmodig och i stor sett allt som börjar på miss-, förutom Miss Universum. (Att jag använder order "numera" hela tiden, förstärker ju bara bilden av mig som bitter och det-var-bättre-förr-ig.)

Man måste skapa ett Varumärke om man ska passa in i skrivandet  idag. Helst ska man själv vara ett varumärke, om jag förstått det hela rätt. Det har jag inte alls lust med. Det är nog besvärligt att vara Människa. Jag vill helst sitta för mig själv, i ett rum och knacka ned min berättelse i min dator eller raspa ner den på papper. Naturligtvis vill jag att hela världen ska läsa det jag skrivit och älska boken, men själv vill jag vara ifred. 

Hur går det då med min bok? Själva boken, alltså, inte författarplattformen och pratandet. Det går faktiskt alldeles rasande bra just nu. Så gott som alla mina karaktärer är kufar som aldrig skulle drömma om att göra sig själva till varumärken, och vi har oerhört roligt tillsammans. Med dem har jag inga problem att prata. Någon annan gång, snart, ska jag här på min plattform berätta vad vi pratar om.