Att ljuset inte svek

Plötsligt kommer våren och kastar sig över mig. Bakifrån, nästan. 

På promenad genom staden inser jag att vinterjackan är för varm. Och vinterskorna. Det knastrar av grus under fötterna. 

Under almen som är så gammal att den måste stöttas upp med käppar lyser det lila av krokus. 

Jag får en kruka minipåskliljor av en god vän. En överraskning, liksom själva våren. Jag hade glömt bort den, men nu kommer den. I år igen. 

Den första vårdagen bryr vi oss inte om knoppar,

dikenas rissel hör vi endast förstrött,

och till och med lärksången skjuter vi upp till i morgon.

Vi står blundande stilla i det stilla solflödet,

med nacken mot vilken vägg eller trädstam som helst,

och vet ett enda: att ljuset inte svek.

/Anna Greta Wide