Utgående vara

"Jag är en utgående vara hela jag." sa jag till P.

Jag hade precis konstaterat att den doft jag föredrar av ett visst hudvårdsmärke inte längre kommer att säljas i butik. Den går visserligen att beställa på nätet, men det är ju bara ett sätt att omärkt fasa ut den ut sortimentet helt och hållet. 

Dagarna innan hade jag noterat att mitt favoritgodis, chokladhallonbåtar, som länge varit det enda godis jag ätit, verkar ha utgått i sortimentet i samtliga butiker som för lösgodis i detta län. De går inte att beställa på nätet, de är slut i lager hos alla grossister jag googlat på. (Att jag jagar chokladhallonbåtar över hela Internet tycker jag inte är desperat alls, utan fullt logiskt under rådande förhållanden).

Jag känner mig fel, fel i världen. 

Ingen annan tycker om sådant som jag tycker om. Ingen vill köpa det och därför slutar man att tillverka det. Sådana som jag finns inte och är därför ingen intressant kundgrupp. Jag lever på baksidan av hela det jävla konsumtionssamhället (tänker jag i ett självupptaget ögonblick). Jag är åtminstone ett utdöendesläkte.

Dessutom är det fel på mitt luktsinne. Butiksbiträdet påstår att min doft är blommig. Själv har jag inte lyckats urskilja någon blommighet, snarare en doft av sandelträ. Och det är ju trä, ingen blomma. 

Jag är fel, fel i världen. 

Detta att jag fortfarande envisas med att blogga är ju ytterligare ett tecken på detta. Det fanns en tid när alla människor skulle ha en blogg, folk som aldrig tidigare hade skrivit en hel mening frivillig, skulle plötsligt skriva blogg. Det var något vackert över det, på något sätt. Nu ska man tikktokka, eller intstagramma, möjligen kan man ha ett youtube-konto. 

Men jag bloggar envist vidare. Kan jag inte lukta som jag vill, eller äta det jag vill tänker jag åtminstone skriva vad jag vill. Fast det är väl bara en tidsfråga innan blogger lägger ner verksamheten också. Det är ju så det går med allt jag tycker om.