Fortfarande med i klubben

Det är en varm dag i "min" bar i Palma. Inne i lokalen har fyra uppenbara turister beställt cola, och den lite kärva barägaren ställer ner fyra glasflaskor på deras bord. 

I en triumfatorisk känsla och med illa dolt högmod lyfter jag min colaburk och häller det sista av innehållet över den halvsmälta isen i mitt glas.

Nu vet jag säkert.

Jag har suttit här och skrivit i många år. Det är en bar med främst mallorkinska kunder. Den lite kärva barägaren gör en subtil markering mot de utlänningar som ändå vågar sig in. Beställer de cola får utlänningarna en flaska, medan lokalbefolkningen får en burk. De kostar lika mycket men i flaskan är det 10 cl mindre.

I alla år har jag hört till glasflaskefolket, tills förra året, när hon, den kärva, plötsligt dunkade ner en burk på mitt bord. I lyckoyrsel skrev jag om det här. Inte så att hon log erkännande mot mig, eller över huvud taget lyser upp igenkännande när jag kommer numera, det är inte sådan hon är. Men burken talar sitt tydliga språk: Jag räknas till lokalbefolkningen.

Idag har jag också, tack vare de här turisterna i pastellfärgade kepsar, fått bevis på att jag är godkänd på riktigt. Det är inte att hon bara fått slut på flaskor.

Eftersom jag numera är lokalbefolkning kan jag inte sitta och ta instagramfoton på vad jag äter och dricker som en annan turist. Så det här är en bild från mitt andra stammställe som har ett mer blandat klientel.