Nu readar vi over det sista

"Ja, men då behöver jag bara reada over det här sista." En pojke i 17 års åldern klappar på boken som ligger framför honom och lutar sig nöjt tillbaka i tågsätet. 

Som Hedvig Höks näsa växte när hon låtsades förstå ett ord (Ni som var barn på 70- och 80-talen vet vad jag pratar om) tenderar det att växa ut en pekpinne i min hand när jag hör ungdomar tala i den här formen av anglicismer. "Ja, du behöver nog l_ä_s_a  i_g_e_n_o_m det där. Ett par gånger till och med." lyckas jag låta bli att säga. Det här är ju i alla fall ungdomar som läser. 

Vissa morgnar åker jag tåg nu för tiden. Vissa morgnar har jag haft tur att hamna i samma vagn som de här båda tonårskillarna som diskuterar en bok, som jag förmodar att de läser för skolans skull. Jag njuter av deras engagemang i historien och hur de pratar om figurerna i boken som om de är riktiga personer. Ända till den ena av dem plötsligt ska reada over det sista och orsakar ett hack i skivan. 

Men jag bestämmer mig för att gömma min plötsligt framväxta pekpinne under sätet. Man ska inte vara så petig. Huvudsaken är ju, som sagt, att pojkarna readar.