Omen

 Det var en mörk morgon i november. Det regnade lite.                                                                           Jag stod med en soppåse i handen och tittade på den döda kroppen som låg i vår trädgård.                   Den var blodig. Det såg ut som om ett större rovdjur hade bitit eller rivigt den i halsen.               Huvudet syntes knappt.                                                                                                                                 Regnet rann innanför kragen och jag hade glömt att jag skulle till soprummet.

Det var haren som låg där.                                                                                                                    Haren som har bott i vår trädgård i alla år, som grannarna brukar lägga ut morötter till. Ibland har han haft sällskap av en annan hare. Ibland har de haft ungar. Nu ligger den här i sitt eget blod, riven eller biten till nästintill oigenkännlighet. 

Vad är det för vilddjur som rör sig i vår trädgård?

Jag, som brukar se tecken och dåliga omen var jag går, borde ha gått tillbaka in i lägenheten igen, rullat in mig i täcket och gömt mig för världen. En dag som började så här kunde ju omöjligt sluta väl. 

Men jag gick till soprummet istället. Och sedan ut i världen. Och det gick bra. 

Kanske är det något att ha framför sig nu när vi går nu gå in i 2026. Det kan gå bra, även om det ser mörkt ut, så här till att börja med.