Fotboll

Sommaren 1994 sitter jag på en gräsmatta i stan där jag bor och pratar med en vän. Vi pratar om Framtiden på ett sätt som vi bara pratade 1994, som man bara pratar när man precis tagit studenten och Framtiden är något oändligt och stort. Plötsligt hörs ett vrål från ett av radhusen intill.  Det låter som om någon just kommit hem och hittat sin man mördad, badande i sitt eget blod på hallgolvet. Sen erinrar vi oss att det pågår någon form av fotbolls-VM, och det är naturligtvis det det rör sig om. Något senare sitter vi hemma i min lägenhet. Förmodligen pratar vi fortfarande om Framtiden. Utanför fönstret åker en bil förbi, folk hänger ut genom bilrutorna och skriker: TomasBrolinTomasBrolinTomasBrolin! Vi förstår att det går bra för oss i det där VM:et. Mycket tack vare Tomas Brolin, tydligen.

Det här med sport har aldrig haft så stor betydelse för mig. 

I år får jag reda på att Sverige spelat oavgjort mot Japan av min fysioterapeut. Han frågar om jag har varit vaken i natt. I ett par sekunder tror jag att det är något med min hållning, lutningen på mina fötter, som tyder på att jag har dålig nattsömn, sen erinrar jag mig att det pågår någon form av fotbolls-VM, och att det naturligtvis är det det rör sig om. 

Förutom fotbollsresultat fick jag av fysioterapeuten rådet att jag ska gå som om jag sprätter grus med fötterna. Så om ni skulle få syn på mig i sommar och undrar varför jag går runt och ser ut som Vanheden, så är det av rent medicinska skäl.