Höststormar

Lördag morgon i Palma de Mallorca:

"Klarade du dig undan åskvädret?" 

P möter mig i dörren med uppspärrade ögon och mobilen med väderappen i högsta hugg.

   "Hjälpligt."

Jag har varit nere i det lokala bageriet och köpt frukostcroissanter. 

   "Men regnet kan sluta om några timmar." P tittar djupt i mobilen. Själv tittar jag ut genom fönstret på det tunna molnskiktet som inte verkar innehålla vare sig åska eller regn.

   "Står det något om när det börjar?"

Väderapparna, ännu en av människans uppfinningar som mest tjänar till att förinta våra förmågor. 

Poesi, som Tranströmers, tjänar till att utvidga dem.

Det tar en ek 100 år att bli fullvuxen, och det tar den 100 år att dö. Ska min far skogsmannen, ha sagt till min mor. Det var ovanligt poetiskt sagt av min far, tänker jag, även om han nog inte hade för avsikt att vara poetisk.

Sen minns jag hur han kunde komma in i mitt rum, när jag fortfarande "bodde hemma" som det heter (Avstår från en semantisk utläggning om var de som använder det uttrycket anser att jag bott de senaste 32 åren.), slå upp tegelstenen Svensk Dikt, sätta sig på min säng och läsa högt. Eller sjunga, om det var Bellman.

Jag tyckte mest att han störde mig de där gångerna, jag höll ju på med något som var otroligt viktigt. Vad som var så viktigt minns jag inte, men jag kan fortfarande se honom där på sängkanten med den tjocka blå boken och höra honom sjunga "Nu lunka vi så småningom..."