Verklighetsflykt

Jag är egentligen inte alls här. Egentligen är jag någon helt annanstans. Egentligen sitter jag på en rankig fällstol på Couches kommunala camping och försöker lära mig snurra en rubinröd vätska i ett glas på det där proffsiga sättet, allt medan korna betar sig fram och åter över kullarna som lyser som guld i kvällssolen.

Egentligen sitter jag i en vinrödplaststol på en trottoar i Nolay och undrar om det är så här jag kommer att dö, eftersom lastbilarna som kränger runt hårnålskurvan en bit längre upp på gatan hotar att pressa in både mig, min vinröda plaststol och den minimala koppen med mitt grusiga kaffe, långt in i köksregionerna på café de France.

Jag kan också tänka mig att det egentligen är så att jag går mellan de på högkant ställda vintunnorna med min lilla vinprovar mugg i källaren på Marché aux vin, eller promenerar runt ringmuren i Beaune, eller sitter på uteserveringen vid Le Lutrin i guldljuset och brottas med ett grillspett. Jag sitter på min favoritbänk vid torget i Volnay och tittar på vinodlingarna, jag köper nymalda steak hachéer på Coccinelle i Couches, jag guidas runt på slott av snorkiga spolingar, jag pratar yvigt och obegripligt med herr Hamama, jag...

För det kan väl inte vara möjligt att vi redan har varit i väg på semester? Jag känner mig mer i behov av semester nu än innan vi åkte. Lite trött och lite less.

Så om ni tittar riktigt länge och koncentrerat på fotot av rue de Paradis i Beaune här nedan så kanske ni ser mig komma vrickande på gatstenen med en baguette under armen, balanserande en pappmugg med skållhet kaffe. Jag har den där gröna tunikan som folk gratulerar mig till graviditeten när jag har på mig men som jag tycker är ganska trevlig ändå, och som jag naturligtvis har spilt något oborttvättbart på. Kan ni se mig?


Och kan ni det ska ni genast stänga av datorn för då har ni suttit framför den alldeles, jag säger alldeles, för länge.