Du har kommit emellan igen, jävla liv.

Lite som en främling på min egen blogg känner jag mig. Det blir inte alls lika mycket bloggat som jag önskar. Alla idéer jag går och släpar på kommer liksom aldrig på pränt och när jag nu väl sitter här och plitar så blir det något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Och inte har jag tittat på premiären av Babel trots att jag vet att Bob Hansson, min idol, ska vara med i Babel.

Du har kommit emellan igen, jävla liv, eller något liknande skrev Bodil Malmsten någon gång.
Och det har det ju en förmåga att göra det, det där livet. Det är jobbet, träningen och Mästarnas mästare. Och igår var jag och hämtade mina gamla grejor hos mina föräldrar. Eller de grejor jag har bestämt mig för att behålla. Hela barndomen låg ju intakt i en garderob där ute. Det var lite som en gravöppning att rota runt i allt det där. Det blev åtta flyttkartonger till hälften fyllda med böcker och till hälften fyllda med gamla kramdjur. Min farfars fars matsäcksskrin, vilket inte har mycket gemensamt med mina små plastlådor utan mer är en större kabinväska i trä med järnbeslag. Man skulle ju äta sitt bröd i sin anletes svett och det gjorde man nog när man hade släpat omkring på det matsäcksskrinet ett tag. Och så den lilla buckliga lampan på sin ställning av luffaslöjd som ni kan se på fotot nedan.

Enligt min farmor tände hon den när hon gick upp på natten för att ge min pappa mat när han var baby. Jag tycker att den är rätt häftig. Det tycker inte P.

Vilken jävla lampa var hans kommentar.

Men jag baxade envist lampan, matsäckskrinet och mina åtta kartonger in i den hyrda lastbilen, ur den hyrda lastbilen och ned i källaren och ägnade sedan lördageftermiddagen åt att rensa i förrådet så att jag kunde baxa kartongerna på plats. Herregud, vad mycket skit det fanns där! Det var nästa provocerande att förrådet intill vårt var dubbelt så stor och dessutom tomt. Men nu står kartongerna där de ska och jag kan nästan räta ut ryggen helt. Resterna av barndomen kan lägga sig till ro i sin nya grav. Det är nästan som med helgonrelikerna. Huvudet finns här, händerna där och odefinierade ben finns båda här och där.

Kommentarer

Skatan sa…
Det tycker jag med ... att din farmors gamla luffarslöjdslampa är häftig, verkligen häftig ... och med dess historien också. Den måste du ju bara ha ... trots P:s åsikt därvidlag.

Det ääär jobbigt att dyka ner i det förflutna, att märka att tiden gått och att mycket har förändrats, inte minst man själv. Man dyker så djupt att när man kommer tillbaka till ytan har man hunnit förändras igen på bara några timmar ... eller några dagar och då kan man känna sig som en främling på sin egen blogg. Det händer mig titt som tätt. Men snart är man tillbaka, densamma kanske ytligt men lite förändrad ändå ... lite förändrad ändå.

Kram!
skogsnuvan sa…
Säga vad man vill så är din lampa originell och jag tror knappast det finns någon fler. Ibland spar man inte saker för hur dom ser ut utan för att dom har en historia som berör och det är det viktigaste.
Du ska inte känna bloggen som någon belastning eller något man måste prestera. Se den som ett nöje och en grej och skriv när du har lust och tid. Livet är i vilket fall viktigare.

Populära inlägg