Favorit i repris

Jaha, så gjorde han det igen, den där eventuelle guden. Kanske hade han läst min blogg.
Jag är inte säker på att det var för att bevisa sin existens den här gången så mycket som för att visa att ”det är ingen idé att du planerar”. Vilket i och för sig var vad han visade förra gången också...
Eller också ville han bara, efter det här med tsunamin, visa att han inte är någon gammaltestamentligt rytande gud. Bara.

Nå, det var först efteråt som jag drog parallellerna med det jag skrivit här sist, guds berömda finger och dagens lilla incident. När det pågick...eller inträffade, eller vad jag ska säga... så konstaterade jag bara att nycklarna varken låg i väskan eller i någon av fickorna utan med största sannolikhet hängde ordentligt på sin krok i hallen cirka en meter från där jag befann mig. Bara på andra sidan den låsta dörren.
I morse hade nämligen min nuvarande sambo vinkat av mig och låst dörren bakom mig när jag muntert skuttade iväg till jobbet. Utan nycklarna.
Jag tänkte alltså inte så mycket på gudar när jag konstaterat faktum, snarare muttrade jag väl några kvävda åkallanden av andra makter, men jag förvånades ändå över hur lugnt jag faktiskt tog det. Normalt brukar jag gräma mig halvt till döds för att jag klantat till det så jag inte hinner göra något av allt detta livsviktiga som jag håller på med hela tiden.
Nu satte jag mig helt lugnt på bänken utanför vår port och inväntade P:s ankomst. Sedan jag var utelåst förra gången har man ju också uppfunnit mobiltelefonen så jag hade den att leka med och kunde meddela min belägenhet för alla som ville höra på eller läsa min statusuppdatering på Facebook...

I morgon lovar jag att se till att nycklarna är med så att nästa inlägg kan handla om något annat än gudar.