Ett inte särskilt pretentiös inlägg...

I dag är jag Kvinnan Som Skriver Vad Som Faller Henne In.

Det har hällregnat hela dagen. Skönt! Pärt-väder.

- - - -
Bodil Malmsten skriver på sin blogg om romanen hon hållit på med sedan 1997:

Den vill inte bli det jag vill att den ska bli.
Den kanske överhuvudtaget inte vill.
Den är kanske starkare än vad jag är i motståndet mot att bli skriven, än vad jag är med att skriva den.

Men än så länge sitter jag här, för många timmar i sträck utan paus, kroppen tar stryk, inga promenader, jag äter det som finns, hårt bröd och konserver, jag skriver, raderar, dagarna går och ändå kanske det inte blir någonting.
Jag kan inte fråga om det är värt det.
Det finns ingen att fråga, ingen annan än jag kan svara på det och jag vet inte vad svaret är.
Jag fortsätter ett tag till.

Det är särskilt meningarna Jag kan inte fråga om det är värt det och Jag forsätter ett tag till som jag tycker om. Som jag behöver. Man ska inte fråga sig varför så mycket. Åtminstone inte när det gäller sitt skrivande. Man ska inte fråga sig om man borde skriva om något annat än det man skriver. Man ska skriva det som kommer till en. Det är det som är meningen.

Insikten som drabbade mig när jag började läsa Bodil Malmsten (1992-tror jag att det var) var att man kan bestämma utseendet på sin tillvaro genom att formulera sig kring den. (Apropå detta med att formulera sig). Allt detta triviala och vardagliga som man tvingas göra, som t. ex att gå och handla, kan man göra "konst" av, kan man göra vackert och märgfyllt om man kan formulera det snyggt.
Jag vet inte om det är att krama ut essensen ur livet eller om det är ren och skär eskapsim men Jag fortsätter ett tag till. Och det här med språkets förmåga att förhöja och förminska ska jag skriva om en annan gång.
Jag gillar hur som helst tanken att man har det i sin hand, man ska själv bestämma hur tillvaron ska se ut. Vilket naturligtvis bara är delvis sant.
Problemet med att leva på det sättet är att när man ibland tappar förmågan att formulera sig så blir livet så jävla grått. Och det där att man tappar förmågan har ingenting med livet i sig att göra. Livet är som det är, hela tiden.

Pennan är inte min krycka, den är mina dansskor. Har jag skrivit i en dikt som jag inte hittar. Kanske har jag inte skrivit klart den, förmodligen befinner den sig fortfarande i rörelse. Allt flyter ju, som bekant. Men jag tycker själv att det är något att tänka på, det där med dansskorna, alltså.
Och det där med rörelse och kreativitet ska jag också skriva om en annan gång. Jag har förresten redan skrivit om det. Någonstans...

----

Avslutningsvis, apropå det där med pretentioner, så spelar vi Requiem pour un fou - Requiem för en dåre, med Johnny Halliday och Lara Fabian. Bara titeln anger ju anslaget. Sedan är det en stor arena, pompös musik, Johnny och Lara sjunger tarmarna ur sig. Johnny håller på att gå ned i spagat med silverblixtar fastsydda på kavajslagen. Han har polisen efter sig för han har blivit en dåre för kärleksskull, Lara kommer i gryningen att ta livet av sig för det är inte längre något liv utan honom. De dör, de dör, de dör för kärleks skull! En synnerligen banal och osannolik text. Och till detta har vi ett hundratal körsångare i vita särkar. Det är helt enkelt för mycket. Och det är underbart!