Språket, graven och friheten

Igår morse såg jag ett inslag i SVTs morgonsoffa som handlade om att många valde att låta sig begravas i sitt hemland, sin hembygd; där man fötts och vuxit upp. Det hade gjorts någon studie över detta, oklart varför. I inslaget talade en man som på något sätt varit inblandad i den där studien och han sade:
"Tidigare är det många faktorer som styr var man bor, jobb och var barnen går i skolan. När man är avliden så försvinner de här kraven och man kan välja fritt." (Det är kanske inte exakt ordagrant återgivet men något så när.)
Jag förundrades över att han talade om döden som ett tillstånd där man är i stånd att välja något. Jag har aldrig tänkt på döden på det viset.
Och är den slutsats man ska dra av resonemanget att man inte är fri att välja förrän man är död?

I kvällningen stod jag i gymmets stretchingavdelning och tänjde ut mig själv så gott det gick.
Bakom mig stod ett gäng ynlingar på balansplattor och pratade om den låt som just spelades i högtalarna, en låt som jag aldrig hade hört förut. De talade om bandet som spelade den, ett band jag aldrig hade hört talas om. Bandet befann sig tydligen i upplösningstillstånd (så att säga).
- Men tänk om de rejunajtar sen om några år då, sa en av ynglingarna.
- Varför splittrar de egentligen? undrade en annan.
Jag kände mig gammal.
Eftersom jag dessutom hakade upp mig på hur ordet splittrar användes kände jag mig ännu äldre. Det var inte bara det att de använde ett annat språk, det var det att jag stod där och förstockat tyckte att det var fel på språket också.
- Ja, ja, jag är i alla fall närmare min fria vilja än någon av er, tänkte jag bistert.

(Lite undrar jag vad det betyder att jag var mer ok med ordet rejunajtar än med splittrar.)