Om besattheter och is

Jag gillar folk med besattheter och passioner. Det spelar egentligen inte någon roll vad besattheten gäller så länge det inte handlar om att plåga djur och människor. Det kan vara att samla knappnålar, lära sig muminböckerna utantill, bygga fartygsmodeller eller sjunga alla psalmerna i psalmboken baklänges på tid; det är inte det som är det intressanta.  Det intressanta är att man är passionerad, att man går i gång på något. Man blir liksom mer levande av sådant.

 

För någon vecka sedan fick jag Bea Uusmas bok  Expeditionen Min kärlekshistoria av mina svärföräldrar. Både min svärfar och jag är lite besatta av André-expeditionen nämligen och han har försett mig med mycket litteratur i ämnet, och även litteratur om andra polarexpeditioner. Jag är över huvud taget lite småbesatt av polarexpeditioner. Det ska vara expeditioner som inträffade innan tekniken gjorde det möjligt att kontakta omvärlden när man befann sig i de här områdena, när ingen helikopter fanns att tillkalla för att komma och plocka upp dig om det såg hopplöst ut. Innan kartorna var ritade och innan man riktigt visste vad det egentligen var man gav sig in på. De här historierna har ungefär samma funktion för mig som skräckfilmer har för de som gillar sådant. Ingenting känns så skrämmande som att vara i iskyla och totalt mörker, utan mat omgiven av hungriga isbjörnar. Märkligt nog känns isbjörnarna som det minst skrämmande

 

Men vare sig min svärfar eller jag är besatta på samma sätt som Bea Uusma. Nu kan jag väl inte svara för min svärfar men ingen av oss har i alla fall gett oss ut på någon polarexpedition för att vi själva vill se vad Andrée såg. Ingen av oss har vidtagit några som helst föranstaltningar för att stiga i land på Vitön där de dog. Bea Uusama har gjort det, flera gånger, innan hon till slut kom fram.

 

Ett av mina favoritavsnitt i boken, när det gäller detta med besatthet, är emellertid när hon har lyckats övertala ett antal medlemmar på en av expeditionerna att följa med henne iland på ön Vogelsang; den ö där Strindberg kastade sitt sista brev till Anna, från ballongen. Det var inte meningen att han skulle kasta brevet här, utan på en annan plats som var uppgjord med folket som var kvar på stranden som skulle hämta det, men eftersom det blev en turbulent uppstigning med en mängd fatala missöden glömde han helt enkelt bort det och kastade burken med brevet här på Vogelsang istället. Ingen har någonsin hittat brevet igen.

Uusma gör ändå ett försök, över hundra år senare. Att burken finns kvar någonstans på Vogelsang är troligt, men var? Hon gör omständliga beräkningar om var det är mest sannolikt att burken hamnat och får alltså med sig folk från den expedition hon reser med. De klättrar upp för ett vansinnigt brant berg, för att sedan gå i skallgångskedja i nio och en halv timme över en platå och söka efter den här burken. Som de (naturligtvis, tänker jag) inte hittar. Det är ett utslag av besatthet som jag aldrig kommer att komma i närheten av. Tyvärr. Jag är helt enkelt mer lat än besatt. Det svider lite att inse det; att jag är så pass död.

Att Uusma över huvud taget letar efter burken beror på att hon, tvärtemot alla sina övertygelser, besökt ett medium och fått kontakt med Strindberg som sagt åt henne att läsa ett brev som ingen annan läst. Jag älskar den delen i boken också.

 

En kväll ringer min svärfar och tipsar mig om programmet En bok, en författare. Där ska Bea Uusma intervjuas av Helen Benno om boken Expeditionen. När jag ser programmet så förstår jag varför just Uusma har skrivit den här boken och gjort alla de här resorna.  Hon känns så naturlig och oförställd (om det finns ett sådan ord). Och hon brinner verkligen, så där i grunden brinner. Hon är en brinnande människa som har nära till besatthet, i ordets allra bästa bemärkelse, det ser man.  Jag blir väldigt förtjust i henne. Bea Uusma är en genuint levande människa.

 

Jag har skrivit mer om själva boken på läsbloggen.