I Snäcksamlarnas spår
Jag vet inte riktigt vad det kom sig att jag plötsligt kände en sådan okuvlig lust att läsa den där boken igen. Det kan ha att göra med att jag precis köpt en ny handkräm. Det är en handkräm i den där serien på apoteket som doftar likadant som hudkrämen jag köpte flera flaskor av när jag var på språkresa i Cornwall för 22 år sedan. Jag har bloggat om det tidigare här.
Det var faktiskt på grund av den här boken som det blev till just Cornwall vi åkte: Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher. Många stora beslut i mitt liv har tagits på liknande grunder. Till exempel läste jag latin på gymnasiet och sedermera två terminer Antikens kultur och samhällsliv på Uppsala universitet av den enkla anledningen att jag gillade Asterix-serierna så mycket.
När jag tar ut Snäcksamlarna ur bokhyllan ramlar en hög med böcker ut och blottar en annan hög med böcker i en rad innanför. Överst i den högen ligger en tegelstenspocket som är en samlingsutgåva av tre Rosamunde Pilcher-böcker. Boken är köpt på just den där språkresan: Den 25 juli 1992 i Truro, Cornwall, England, har jag skrivit på försättsbladet. Varför slutade jag anteckna i böckerna när och var jag köpt dem? Det är ju roligt att veta. Snäcksamlarna är köpt i Motala den 10 juli året före. Till skillnad från Snäcksamlarna är tegelstenspocketen inte läst. Oläst har den legat i min bokhylla i nästan 22 år. Raskt bestämmer jag mig för att ge mig in i ett Pilcher-maraton och läsa igenom alla Pilcher-böcker jag äger i ett sträck. Det är sex stycken.
Jag känner ett stygn av saknad när jag stryker med handen över det räfflade, blommiga omslaget på Snäcksamlarna. Inte så att jag vill vara 22 år yngre igen och åka på språkresa. Det är bara det att jag saknar den tid då böcker kunde få en sådan betydelse och gripa tag i mig så till den grad att jag helt enkelt var tvungen att resa till platserna som beskrivs i den eller tvungen att skaffa mig en blå sjal, eller en svart anteckningsbok för att personen i boken har en blå sjal och en svart anteckningsbok. Varför gör inte böcker det intrycket på mig längre? Är det böckerna som blivit sämre eller är det jag?
Kanske är det så att ju mer man lär känna sig själv och blir säkrare på vem man är desto mindre benägen är man att prova vem man kunde vara i en blå sjal, eller om man skulle kunna vara som den där personen i boken bara man hade en likadan anteckningsbok.
Visst är det skönt och tryggt att veta vem man är. Men lite tråkigt också...
Jag är övertygad om att jag inte läst Snäcksamlarna sedan den där sommaren 1991 när jag köpte den i Motala. Ändå hittar jag en nota från en restaurang i Grekland när jag slår upp boken den här gången. Jag var inte i Grekland förrän år 2000. Eftersom notan är skriven med grekiska bokstäver kan jag inte riktigt lokalisera var i Grekland den härstammar ifrån, men jag ser att vi har ätit fetaost och druckit ouzo.
Men hur har notan hamnat i Snäcksamlarna?
Och vad betyder det? För som den vidskepliga människa jag är, är jag ju övertygad om att det betyder något.
Det var faktiskt på grund av den här boken som det blev till just Cornwall vi åkte: Snäcksamlarna av Rosamunde Pilcher. Många stora beslut i mitt liv har tagits på liknande grunder. Till exempel läste jag latin på gymnasiet och sedermera två terminer Antikens kultur och samhällsliv på Uppsala universitet av den enkla anledningen att jag gillade Asterix-serierna så mycket.
När jag tar ut Snäcksamlarna ur bokhyllan ramlar en hög med böcker ut och blottar en annan hög med böcker i en rad innanför. Överst i den högen ligger en tegelstenspocket som är en samlingsutgåva av tre Rosamunde Pilcher-böcker. Boken är köpt på just den där språkresan: Den 25 juli 1992 i Truro, Cornwall, England, har jag skrivit på försättsbladet. Varför slutade jag anteckna i böckerna när och var jag köpt dem? Det är ju roligt att veta. Snäcksamlarna är köpt i Motala den 10 juli året före. Till skillnad från Snäcksamlarna är tegelstenspocketen inte läst. Oläst har den legat i min bokhylla i nästan 22 år. Raskt bestämmer jag mig för att ge mig in i ett Pilcher-maraton och läsa igenom alla Pilcher-böcker jag äger i ett sträck. Det är sex stycken.
Jag känner ett stygn av saknad när jag stryker med handen över det räfflade, blommiga omslaget på Snäcksamlarna. Inte så att jag vill vara 22 år yngre igen och åka på språkresa. Det är bara det att jag saknar den tid då böcker kunde få en sådan betydelse och gripa tag i mig så till den grad att jag helt enkelt var tvungen att resa till platserna som beskrivs i den eller tvungen att skaffa mig en blå sjal, eller en svart anteckningsbok för att personen i boken har en blå sjal och en svart anteckningsbok. Varför gör inte böcker det intrycket på mig längre? Är det böckerna som blivit sämre eller är det jag?
Kanske är det så att ju mer man lär känna sig själv och blir säkrare på vem man är desto mindre benägen är man att prova vem man kunde vara i en blå sjal, eller om man skulle kunna vara som den där personen i boken bara man hade en likadan anteckningsbok.
Visst är det skönt och tryggt att veta vem man är. Men lite tråkigt också...
Jag är övertygad om att jag inte läst Snäcksamlarna sedan den där sommaren 1991 när jag köpte den i Motala. Ändå hittar jag en nota från en restaurang i Grekland när jag slår upp boken den här gången. Jag var inte i Grekland förrän år 2000. Eftersom notan är skriven med grekiska bokstäver kan jag inte riktigt lokalisera var i Grekland den härstammar ifrån, men jag ser att vi har ätit fetaost och druckit ouzo.
Men hur har notan hamnat i Snäcksamlarna?
Och vad betyder det? För som den vidskepliga människa jag är, är jag ju övertygad om att det betyder något.
Kommentarer
Av det du skrev började mitt huvud att arbeta. Visst var det så att böcker betydde mer när man var liten/ung Den egna erfarenheten hade inte byggts upp på samma vis och man visste inte om att det fanns något som heter en ond värld. Jag såg Femböckerna och Kitty böckerna framför mig. Även Kullagulla skymtade förbi
Tack för en stunds nostalgi kanske var det bättre förr
Kram på dig
På mitt nattygsbord ligger just nu Snäcksamlarna igen, den första av hennes böcker jag läste (och ärligt talat var det omslaget, som först attraherade mig). Också min man läser nu Pilcher -Det här är faktiskt en bok jag gillar, sa han efter att ha läst just det : Snäcksamlarna!
För flera år sen läste jag också en underbar fotobok ""Rosamunde Pilchers Cornwall -ljuvlig!
arga Mater