Frukostpussar

Mina frukostar är så torftiga nu för tiden. För bara någon vecka sedan var det annat. Då slog vi oss ned till dukat bord i den här vackra miljön i Hotel Octroi St Jaques i Beaune. 

Vårt värdpar hade varit uppe och gräddat pannkakor, bakat kakor och gjort äppelmos åt oss och nu mötte de oss med kyssar på kinderna (i P:s fall på huvudet) klappade på oss och talade om för oss hur snälla vi var, fyllde på våra tekoppar, bjöd på mycket gammal sprit (i P:s fall): Mark de Bourgogne och trugade i oss croissanter. En sådan varsam och kärleksfull behandling på morgnarna gör att denna tidpunkt på dagen, som jag brukar tycka är den mest hotfulla och obehagliga, känns som dagens höjdpunkt.

Mina frukostar här hemma är inte ens frukostar. De är ett glas vatten och en kalciumtablett, om jag kommer ihåg att ta den, vid diskbänken i mitt dammiga kök. I mörkret, eftersom ljus känns allt för skoningslöst den här tiden på dagen. 

Sedan äter jag visserligen en andra frukost (Precis som familjen Buddenbrooks i Tomas Manns bok) på jobbet, det är förvisso i glada vänners lag och trevligt på sitt vis men vårt fikarum står sig ganska slätt mot Octrois frukostrum. Och det är alldeles för lite kindpussar. Kanske ska jag ta upp det på något möte.