Hur var det nu med vemodet?
Det har ännu inte infunnit sig.
Nu brukar jag ju inte bli vemodig i slutet av somrarna, Tvärtom brukar jag känna friden lägga sig efter den hetsigt febriga sommaren då man ska vara så oerhört lycklig och livsbejakande. I år har det ju varit en väldigt regnig sommar då man inte behövt vara så livsbejakande. Det har varit ok att gå runt och vara så där lite vanligt vresig och kulen,så lättnaden har liksom inte blivit lika stor som vanligt. Trots att den där skärpan i luften har infunnit sig och rönnbären mörknar. Men jag gillar det. Det gör jag.
Det här vemodet är det ju annars något dubbelt med. Det finns ett vemod som är så tungt att det golvar dig (Möjligen är det inte vemod utan ren sentimentalitet som är så tung, men jag är inte riktigt säker). Så finns det det där vemodet som du nästan vällustigt vältrar sig i.
Jag har en spellista på Spotify som heter Vemodsblå för att riktigt förstärka det där vältrandet. Här finns bland annat Visa från Utanmyra i Jan Johanssons tappning. Den är ett november-sound track, då jag riktigt njutningsfullt låter mig sjunka in i mörkret.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel jag har, förmodligen är det samma störning som gör att jag tycker att det är mysigt att grotta ned mig i sängen med en Agatha Christie-deckare där folk förgiftar eller hugger dolkar i ryggen på varandra.
När jag letar på Spotify efter Sarah Leanders version av Höstvisa för att lägga in den i den vemodsblå listan hittar jag istället den här:
En intressant bekantskap, Irina Björklund. Tydligen är hon född i Sverige, verksam i Finland och sjunger på franska. Men så frankofil jag är så föredrar jag nog Leanders version av just den här visan; det där pondustyngda sättet att sjunga, som får dig att förstå att här är det någon som vet vad vemod, och livssorger i största allmänhet är.
Även om den ballanserar precis på gränsen mellan det golvande och det vällustiga vemodet.
Nu brukar jag ju inte bli vemodig i slutet av somrarna, Tvärtom brukar jag känna friden lägga sig efter den hetsigt febriga sommaren då man ska vara så oerhört lycklig och livsbejakande. I år har det ju varit en väldigt regnig sommar då man inte behövt vara så livsbejakande. Det har varit ok att gå runt och vara så där lite vanligt vresig och kulen,så lättnaden har liksom inte blivit lika stor som vanligt. Trots att den där skärpan i luften har infunnit sig och rönnbären mörknar. Men jag gillar det. Det gör jag.
Det här vemodet är det ju annars något dubbelt med. Det finns ett vemod som är så tungt att det golvar dig (Möjligen är det inte vemod utan ren sentimentalitet som är så tung, men jag är inte riktigt säker). Så finns det det där vemodet som du nästan vällustigt vältrar sig i.
Jag har en spellista på Spotify som heter Vemodsblå för att riktigt förstärka det där vältrandet. Här finns bland annat Visa från Utanmyra i Jan Johanssons tappning. Den är ett november-sound track, då jag riktigt njutningsfullt låter mig sjunka in i mörkret.
Jag vet inte riktigt vad det är för fel jag har, förmodligen är det samma störning som gör att jag tycker att det är mysigt att grotta ned mig i sängen med en Agatha Christie-deckare där folk förgiftar eller hugger dolkar i ryggen på varandra.
När jag letar på Spotify efter Sarah Leanders version av Höstvisa för att lägga in den i den vemodsblå listan hittar jag istället den här:
En intressant bekantskap, Irina Björklund. Tydligen är hon född i Sverige, verksam i Finland och sjunger på franska. Men så frankofil jag är så föredrar jag nog Leanders version av just den här visan; det där pondustyngda sättet att sjunga, som får dig att förstå att här är det någon som vet vad vemod, och livssorger i största allmänhet är.
Även om den ballanserar precis på gränsen mellan det golvande och det vällustiga vemodet.
Kommentarer