När goda vänner dör

När det ringer och det är ett dödsbud.
Jag står på apoteket med en fotkräm i ena handen och telefonen i den andra och har förlorat en anhörig.

Det är i alla fall så det känns när Bodil Malmsten har dött.

Det finns så många möjliga förhållanden till andra människor. Det går att vara nära någon som man aldrig träffat eller talat med. Det finns så många sätt att nå en människa.
    Naturligtvis kände jag inte personen Bodil.  Men i 25 år har hon varit en till mig närstående. Det finns inte något annat sätt att beskriva det.

Jag var 16 när jag hittade hennes bok Svartvita bilder på Askersunds stadsbibliotek. Jag minns exakt var den stod, jag kan se den till hälften utdragen ur hyllan med min hand om pärmen. Det var ett avgörande möte. Det var väckelse på flera sätt. Det var en explosionsartad insikt om hur man kunde använda språket och vad man kunde använda det till.    Men det var inte nog. Jag köpte hela Bodil Malmsten, rakt av.  Eller den Bodil Malmsten som jag tyckte mig se i det hon skrev, den Bodil Malmsten som hon framställdes i artiklar och intervjuer. Mer än så, jag ville bli Bodil Malmsten när jag blev stor. Jag fantiserade om att sitta i en skrivarlya på Gärdet och skriva hela dagen, printa ut på kvällen och gå hem, som jag läst att Bodil Malmsten gjorde. Jag började se mig omkring på Konsum och formulera det jag såg på ett Bodil Malmstenskt sätt. Jag ville förhålla mig till hela världen på ett Bodil Malmstenskt sätt. Jag spelade in radioprogram där hon medverkade och kopierade tidningsartiklar på biblioteket. Jag stal en tidning på vårdcentralen för att där fanns en intervju med Bodil Malmsten.

Det har funnits fler starka läsupplevelser i mitt liv. Författare som har varit stora idoler under en tid, men sedan sjunkit undan, glidit bort. Men Bodil har alltid varit där, även om jag inte längre velat bli Bodil. Relationen har liksom utvecklats. Jag håller inte längre med henne om allt hon säger men fortfarande, varenda gång jag läser något av henne börjar det brusa i huvudet Hon väcker formuleringslusten på ett ohejdbart sätt. Efter några sidor Malmsten är jag helt enkelt tvungen att vira långa haranger i  huvudet om saker som jag tidigare inte ens kommit på tanken att de var beskrivansvärda. 
   Det är det viktigaste jag har lärt mig av Bodil att alla har något som är värt att skriva om, att vardagen är   viktigt, att den kan göras till konst, bara den behandlas rätt. 

   Det är inte vad det handlar om, som det handlar om, det är hur det är hanterat, det är stilen och formkänslan, som gör att det är litteratur som Bodil själv har uttryckt det. 
   Brinn för livet och beskriv det är också ett Bodil-citat som stått i rubriken till den här bloggen i alla år som ett måtto. Ett gott måtto, inte bara för bloggen utan själva livet

Fördelen med att ha den här typen av relation med en människa är att man kan fortsätta den, på nästan samma sätt som tidigare, även efter den människans död. Jag kan fortsätta att läsa hennes texter där hon hittade precis rätt antal ord för att säga något och placerade dem i precis rätt ordning. Jag kan lyssna på hennes inläsningar. Höra hennes röst, den där tonen, igen och igen. Ändå sörjer jag Bodil i dag, för att det där förrådet inte kommer att fyllas på. 
   För att Bodil, trots allt är död.