Ett bloss för Bodil

Veckans dikt är naturligtvis en Bodil Malmsten-dikt: Ett bloss för moster Lillie. Det är en dikt om döden. En ganska glad dikt om döden, på något sätt.

På vägen till jobbet lyssnar jag på Bodil Malmstens inläsning av Det här är hjärtat  Och det är ju också ett sätt att börja en dag. Det här är hjärtat är något helt annat. Där är döden något tungt och svart. Bodils röst är också dovare och just tyngre än vanligt. Det där skrattet som liksom låg under hela tiden när hon läste de andra böckerna finns inte där. Och det är ju heller inte en skrattretande text. Men kanske är rösten lite märkt av sjukdomen också.

Nej, jag läser Ett bloss för moster Lillie en gång till istället. Där låter det som om den lite vilda mostern Lillie har dragit iväg på ett nytt äventyr med ett något oklart mål. Den synen på döden tycker jag om.

Kommentarer

Anonym sa…
Den är bara så underbar ... ett stort fett ... eller litet magert ... finger mot döden <3
/Skatan
Ulla Maria sa…
Underbar och livsbejakande dikt, tack för den läsupplevelsen. Det är fascinerande att ett liv som verkar ha levts fullt ut och med en känsla av att jag gör det som faller mig in och det jag vill känns som någon sorts seger över döden. Det blir också en tankeställare, det gäller att ta vara på livet och suga ut det gottaste ur varje stund. Döden blir liksom inte lika sorglig om människan verkligen har levt, och då också förhoppningsvis gjort det länge, ett närvarande och levande liv.
Kram
znogge sa…
Den är i alla fall något mer hoppfull... Så om det vore på det viset...

Kram

Populära inlägg