Hur lång tid tar det att städa en husvagn?

På campingen 

Kapitel 30 i vilket Torsten Sandström har många frågor kring städning. 

Det är afton på campingen. Solen ligger nära marken och färgar kullarna gyllene. Det är så tyst att det går att höra det raspande ljudet när de vita korna betar gräs där uppe på sluttningarna. Utanför toalettutrymmena sitter Torsten Sandström och äter grillad kyckling ur en pappkarton. Bredvid honom sitter Rosie och äter sallad. För några timmar sedan kom de farande i taxi. Torsten Sandström hade sagt till chauffören att höra ända upp genom campingen och fram till Rosies husvagn. 
"Vi har en konvalecent i bilen!" hade han sagt med myndig stämma. Det lät högtidligt tyckte Rosie, beundrande hade hon tagit hans hand. 
   Holländskorna hade stått vid sin gång på campingen och vinkat när de kom, men någon annan hade de inte sett till och Torsten Sandström hade lämnat Rosie i husvagnen så att hon skulle få vila lite. 

På sjukhuset, några dagar tidigare, hade hon bett honom att "städa upp lite" i husvagnen till hon kom hem. 
"I din husvagn!" Han hade känt sig lamslagen. Städa? Hos henne? Han?
"Du har väl sett till husvagnen när jag har varit borta? Så att ingen har varit där?"
"Självklart, Naturligtvis."
Men det hade han inte. Det hade inte funnits i hans tankevärd att han skulle närma sig hennes husvagn. Det var ju hennes. Att gå in där kändes alldeles för intimt. 
Men nu hade han blivit tvungen. Det hade känts nästan oanständigt. Han hade stått och tittat på vagnsdörren ett bra tag. Ända tills den rödbrusige kom förbi och tittade på honom som om han skulle avvärja en inbrottstjuv.
Torsten Sandström spände ögonen i honom:
"Frälger!" sa han hårt och bestämt för att markera på den rödbrusiges eget språk. Så slet han upp dörren på samma sätt som Rosie brukade göra när hon var arg. 
Sen blev han stående. 
"Hade det varit inbrott?"

"Hade hon det alltid så här?"
"Hur lång tid skulle det ta honom att städa upp allt detta?"
Det finns så många frågor och vissa får man aldrig svar på. Men på den sista skulle han få svar. Tre och en halv timma var svaret. 
Han blev lite besviken när Rosie inte sa något om städningen när han lämnade av honom vid husvagnen. Men hon var väl trött. 
När han kom för att bjuda henne på middag, en sallad eftersom det var nyttigare än grillad kyckling om man haft en infarkt, höll han på att få infarkt själv. Allt såg ut som tidigare. Kläder låg utströdda över bordet och soffan. På golvet låg böcker utslagna. 
Tre och en halv timma. 
Han hade tuggat runt det några varv där han satt på bänken utanför toaletterna. 
"Jag hade städat lite." sa han försiktigt. 
"Jag vet," Rosie lade handen på hans arm och tindrade mot honom. "Du hade varit jätteduktig. Det var ju inte lätt för dig att veta vart allting skulle ligga."