Att tala med en fisk

På campingen

Kapitel 28 i vilket WCT-mannen Torsten Sandström erfar att det är otacksamt att försöka vara till lags. 

"Jaha. Nu åker jag då."
Gertrud stirrar oförstående på WCT-mannen. Han har visst ett namn, har det visat sig, och hon har till och med hört det, men minns det gör hon verkligen inte. Nu står han i alla fall här på grusgången mellan hennes och Den Utmärglades och Monikas och Den Rödbrusiges husvagnar.
   Eftersom de bor längst bort mot bäcken till har de ställt ut det stora plastbordet på grusgången mellan dem och åter alla sina måltider tillsammans där. Nu sitter hon här ensam och plåstrar om sitt tilltufsade ego med en temugg rödvin. Hon har precis fått en ordentlig avhyvling av Claudille för att hon har klampat in på det nyskurade restauranggolvet, haft åsikter om Range Rovern och över huvud taget lagt sig i sådant som hon inte hade ett "jävla skit med att göra", enligt Claudille.
   Gertrod förstod sig verkligen inte på den där kvinnan. Hon borde verkligen inte arbeta med människor. Det är då ett som är säkert. Kanske borde hon ge sig ut på pilgrimsvandring läng Caminio de Compostela för att få lite inre frid, vad vet Gertrud. Det som grämer henne mest är att hon inte kommit på något att svara på angreppet. Hon hade bara stått där och kippat som en fisk på torra land. Gertrud förstår själv att hon måste ha sett väldigt dum ut. Samtidigt hade hon inte kunnat låta bli att imponeras av att Claudille kunde skälla så vansinnigt och ändå lyckas hålla cigarillen kvarhängande i mungipan.
   Och nu står den här feta, skallige karln i WCT-overall  och berättar för henne att han ska "åka" som om det var något som borde intressera henne.
   "Skiter väl jag i." tänker hon men får inte meningen ur munnen. Istället kippar hon som en fisk igen. Och ser verkligen ganska dum ut.
   "Ja." säger WCT-mannen Torsten Sandström otåligt. "Ni var ju så arga för att jag inte berättade vad som hänt, förra gången. Med Rosie och hennes hjärtinfarkt, menar jag. Så nu tänkte jag tala om att jag ska åka till sjukhuset och hämta hem Rosie. Hon mår bra nu. Så vet ni."
   Den Utmärglades hustru, Torsten Sandström har ännu inte hört talas om att hon ska ha ett namn, stirrar fortfarande stumt på honom. Han förstår sig verkligen inte på de här människorna. Dagen efter att han hade kommit hem från sjukhuset efter Gertruds infarkt hade Den Utmärglades gårstripiga hustru läst lusen av honom så att de glesa testar han har kvar på huvudet höll på att blåsa av, för att han inte hade kommit in i restaurangen, där han tydligen borde vetat att de alla satt och väntade, och berättade vad som hänt Rosie. Han hade inte trott att de var så intresserade. Ingen hade ju brytt sig om henne innan.
   Så nu hade han gått runt och berättat för dem alla att Rosie var frisk nog att komma hem och att han, Torsten Sandström, skulle hämta henne. För att undvika att de skulle bli lika arga en gång till hade han gjort det. Men alla hade stirrat förvånat på honom som om det glömt att Rosie över huvudtaget existerade. De flesta hade ändå sagt något som "så skönt då" och "äntligen" när det hade hämtat sig men den där Utmärglades gråstripiga fru som hade skällt så väldigt hade inte lyckats få ett ljud ur sig. Hon sitter där bara och liksom kippar. WCT-mannen rycker hjälplöst på axlarna och vänder henne ryggden där hon sitter med sin rödvinsosande tekopp, drar upp WCT-byxorna över magen och lufsar ner till parkeringen och sin förbeställda taxi.