Jävla juli
"Hur får man sinade kor att mjölka igen? Googla det."
står det i min gröna anteckningsbok. Det är det enda jag har skrivit den här månaden.
Över huvud taget.
Juli är en knepig månad. Jag har skrivit det förr. Varje juli sedan bloggens begynnelse, tror jag.
Varje juli sedan bloggens begynnelse har jag ondgjord mig över denna frätande månad då man ska vara så jävla livsbejakande, njutande och "se till att ta vaaaaara på de här fattiga sommardagarna". Det är inte det att jag har något emot ljusa sommarkvällar, att sitta på uteserveringar och dricka vin, grilla, åka på utflykter och allt vad det nu är man förväntas göra med sådan fröjd så här års. Det är det där att man måste. Sådant där som man måste göra och tycka för att vara normal har jag svårt att hantera.
Förra året var det ju legitimt att önska sig regn. Det gick till och med att säga högt.
I år nickar jag medhållande när folk omkring mig gnäller över vilken kall sommar vi har. Jag kan ju inte säga att jag tycker att det är skitsamma, folk kan ju få för sig att jag inte är riktigt klok. Jag är inte riktigt klok. Och det hjälper inte att det är kallt, juli är lika knepig som vanligt, inte ett ord får jag på papper.
Jag tänker, alltså finns jag. sa Descarte. Jag är sådan att skriver jag inte, finns jag inte. Det må låta pretentiöst men så är det. Omvärlden måste malas runt och formuleras i skrift, om det så bara är för mig själv, för att jag ska känna mig riktigt vid liv. Men allt jag åstadkommit på hela juli är det där med de sinande korna. Jag känner mig deprimerad.
Att jag inte har dammsugit på tre veckor bekymrar mig däremot inte nämnvärt.
står det i min gröna anteckningsbok. Det är det enda jag har skrivit den här månaden.
Över huvud taget.
Juli är en knepig månad. Jag har skrivit det förr. Varje juli sedan bloggens begynnelse, tror jag.
Varje juli sedan bloggens begynnelse har jag ondgjord mig över denna frätande månad då man ska vara så jävla livsbejakande, njutande och "se till att ta vaaaaara på de här fattiga sommardagarna". Det är inte det att jag har något emot ljusa sommarkvällar, att sitta på uteserveringar och dricka vin, grilla, åka på utflykter och allt vad det nu är man förväntas göra med sådan fröjd så här års. Det är det där att man måste. Sådant där som man måste göra och tycka för att vara normal har jag svårt att hantera.
Förra året var det ju legitimt att önska sig regn. Det gick till och med att säga högt.
I år nickar jag medhållande när folk omkring mig gnäller över vilken kall sommar vi har. Jag kan ju inte säga att jag tycker att det är skitsamma, folk kan ju få för sig att jag inte är riktigt klok. Jag är inte riktigt klok. Och det hjälper inte att det är kallt, juli är lika knepig som vanligt, inte ett ord får jag på papper.
Jag tänker, alltså finns jag. sa Descarte. Jag är sådan att skriver jag inte, finns jag inte. Det må låta pretentiöst men så är det. Omvärlden måste malas runt och formuleras i skrift, om det så bara är för mig själv, för att jag ska känna mig riktigt vid liv. Men allt jag åstadkommit på hela juli är det där med de sinande korna. Jag känner mig deprimerad.
Att jag inte har dammsugit på tre veckor bekymrar mig däremot inte nämnvärt.
Kommentarer