Leka stad

Jag har gjort som Bodil Malmsten gör i Så gör jag och satt i hop en slags bokkanon, mina  favoritböcker genom livet, då och nu. Den ligger på en egen sida här på bloggen:  Bokfamiljen 

Bodil har inte med några barnböcker i sin bokkanon men det har jag. Favoritböcker genom alla tider, står det ju i hennes beskrivning av vad den här bokfamiljen ska vara och det är hennes beskrivning vi använder. I mitt fall finns böcker från barndomen som jag inte kommer undan, som det händer att jag fortfarande läser om ibland, när jag liksom behöver "bottna". Regridiera kanske en del kallar det.
De där böckerna är hörnstenarna i fundamenten, mitt bokfundament.

Som till exempel Harriet, spion av Louise Fitzhugh.

Det är en berättelse om elvaåriga Harriet som ska bli författare när hon blir stor. Och ska man bli författare "måste man ha korpgluggarna* öppna och pennan redo." Därför har Harriet en spionrunda som hon avverkar varje dag efter skolan och allt hon ser på sin runda skriver hon upp i en anteckningsbok som hon alltid har med sig.
   Jag började också ha med mig en anteckningsbok överallt sedan jag läst Harriet, spion för första gången. Det har jag fortfarande. Men någon spionrunda går jag inte längre, trots att det skulle vara mycket lättare nu än när jag var elva.
   Vi bodde på landet och det var långt till folk att spionera på. Man kunde sitta nere vid vägskälet och skriva upp registreringsnumren på bilarna som for förbi. Det kom faktiskt bilar ibland, men jag begrep aldrig vad jag skulle göra med de där bilnumren sedan jag skrivit ner dem.  Man kunde sitta uppe vid postlådorna och hålla koll på dem som hämtade posten, men det mest spännande som hände där var att Bikungen kom. Det var spännande bara för att han var den enda av dem som hämtade post här som jag inte kände personligen. Det enda jag visste om honom var att han hade ett stort skägg och ägnade sig åt biodling, och så mycket mer fick jag inte reda på när jag såg honom hämta posten.
   Nu bor jag i en stad där det finns massor med människor att spionera på. Ändå tar jag inte någon spionrunda efter jobbet. Kanske borde jag börja med det.

Men "leker stad" gör jag. Det var Harriets andra nöje. Hon hittade på en stad, med ett antal personer som bodde där och så hittade hon på vad som hände dem. Allt skrev hon ner i anteckningsboken.
Sedan jag blev "klar" med bourgogneboken (småpetandet och korrekturläsandet och letandet efter ett bra egenutgivningsföretag pågår ju fortfarandet) har jag lekt stad fullständigt hämningslöst.
   Jag har ju en del påbörjade "städer" sedan tidigare. Förra året lekte jag ju camping och är inte säker på om jag är klar med det. Jag har tre gubbar som irrar vilsna omkring i en småstad efter att frisersalongen de brukade hänga på slog igen. Två identiska tvillingar, och jag menar verkligen identiska, i 60 års åldern är sedan länge försvunna på en charterort i Turkiet. Oklart är om de någonsin kommer tillrätta och gubbarna kommer att få irra ett tag. Det är inget de gillar för det är gubbar som tycker om när det är ordning och reda och varje dag är den andra likt.
   Men just nu är det ett helt annat gäng jag leker med. Det är en brokig skara och det enda som förenar dem är en skitig kasse med några tunna, enkelt häftade diktsamlingar. Jag har ingen aning om vad de är ute efter de där figurerna, men det ska bli oerhört roligt att ta reda på vad det är.

*Korpgluggar är ett gammalt slanguttryck för ögon, som eventuella unga läsare möjligen aldrig hört.