Nyårsdruvor

Det lilla Sällskapet i min roman vill fortfarande inte hålla till i min roman. De ägnar sig åt annat. De gör sig redo för nyårsfirande. Hur det gick med deras gemensamma julfirande vill de av någon anledning inte berätta för mig. 

"Så här års är det viktigt att vi ser Framåt." säger Maria, den mer balanserade av systrarna Beckier, kryptiskt. 

Hur som helst ska de träffas på det lilla torget i närheten av Olivias antikvariat, där det brukar vara fullt med folk vid tolvslaget. Där ska de äta sina tolv vindruvor, som man gör i Spanien, medan St Eulalias kyrkklockor slår tolv. 

Emanuele håller på att ta på sig sitt gula nyårsunderställ. Man ska ha gula underkläder på sig på nyårsafton om man vill ha tur under det kommande året, röda om man önskar sig passion. Också detta är en spansk tradition. Emanueles underställ ser faktiskt rätt så rent och nytt ut, inte alls som något som han hittat i en container. Där brukar han annars hitta det mesta som han äger. Den enda i sällskapet som jag kan föreställa mig har röda underkläder är Antonio. Det är i så fall inget han tänker berätta om för någon. 

Själv har jag på mig ett par orange långkalsonger, sitter och tittar ut över Västerås domkyrka och knåpar med nyårsversen. Den ska handla om resor in i de vita fläckarna på kartan, men just nu är det mest vita fläckar i min anteckningsbok. 

I väntan på att orden ska komma kan vi lyssna på denna vackra och mäktiga medeltida sång. (Tack, Linda!) 

Mitt i livet är vi i döden. Till vem kan vi vända oss för hjälp, om inte till dig, o herre.

På något märkligt sätt finner jag tröst i detta tröstlösa. Ett slags accepterande av det man inte kan förändra. 

Tröst och glädje och ett gott nytt år önskar jag er alla!