Otto Den Andre

I dag har jag namnsdag, i ett parallellt universum. I dag är det Otto. Om jag hade fötts till pojke är sannolikheten stor att jag hade uppburit det stolta namnet Frans-Otto, efter farfars far. Jag har svårt att känna någon Frans-Otto inom mig. Det är lättare att hitta min inre Julia Caesar (Jag vet att jag skrivit om det någonstans men hittar det som vanligt inte. Jag hittar aldrig något jag skrivit eller läst när jag behöver ha det.) När jag tänker på Frans-Otto ser jag framför mig en militär från förra sekelskiftet med ordentliga knävelborrar under näsan och ridpiska i hand. Inte många av hans åsikter skulle fallit inom ramen för det politisk korrekta i dagens samhälle.

Vad mannen på bilden har för åsikter tänker jag inte uttala mig om. Han är bara med för att han ser ut som Frans-Otto. 

För övrigt firar jag min/vår/hans namnsdag med en text från februari 2022:

VEM VAR FRANS-OTTO?

Vem hade jag då varit om jag varit pojke och hetat Frans-Otto? 

Jag har ganska svårt att se att en liten kille, boende utanför en liten bruksort i mitten av 80-talet, vid namn Frans-Otto, hade klarat sig väl. En trolig vekling och slagpåse, tänker jag mig. Om han inte hade varit en jävel på att meka med mopeder och det tycker jag inte att det låter som. En Frans-Otto känns inte som någon som är vän med sina händer, tycker jag. 

But what's in a name? 

För den ursprunglige Frans-Otto, honom jag skulle döpts efter, min farfarsfar, var smed och således en händernas man. Han hade ett ganska rejält skägg och ett grovt, rödbrusigt utseende som liksom skiner igenom på det svartvita foto jag sett. Mer än så vet jag inte om honom och nu finns det ingen att fråga. Det finns faktiskt sådant som inte går att googla när helst man vill veta det. Sådant som löses upp och försvinner i intet om man inte haft vett att fråga rätt personer medan de fortfarande levde. Av någon anledning uppstår de här frågorna hos mig först när det är försent att få svaren. Tanken på all vetskap som jag låtit gå förlorat får mig att ligga vaken på nätterna. 

 Och alla dessa prylar från förr som jag inte tagit vara på. Mitt föräldrahem var belamrat till bristningsgränsen med saker som sparats och lämnats vidare av generationer från förrförra seklet. Ingenting slängdes och inget gick sönder. Förr tillverkades allting för evigheten. Rensa garderober var inte ett begrepp år 1900. Allt, oavsett funktion eller ekonomiskt värde, lämnade vidare till de i nästa generation som hade plats. Den här generationen som är jag har inte någon plats. Min generation har redan skaffat sig mer prylar än vad generationen från 1900 ens kunde drömma om att äga under ett helt liv. Framför allt har vi slängt mer än vad den generationen skulle kunna tänka sig att slänga. Det vimlar av folk på tippen varje gång jag är där. Det är en känsla av folkfest som råder. För oss är det en befrielse att göra oss av med prylar. Jag läste någonstans att någon studie hade konstaterat att den västerländska människan blir lyckligare av att rensa garderober än att åka till en paradisö. Det är säkert sant. Jag har ofta en känsla av att det är alla de där prylarna som äger mig, snarare än jag som äger dem. 

Och ändå, i ett hörn av mitt ommöblerade skrivrum står en eldgaffel som är smidd av Frans-Otto Petterssons stora händer. Den, eldgaffeln är en stolthet, ett förfädernas hantverk, som min farmor var mycket noga med att den skulle bevaras och tas om hand. Så där står den i sitt hörn, och kommer göra så tills flyttfirman/sopbilen som ska röja ut lägenheten efter att jag gått till samma ställe som Frans-Otto kommer. Och när Frans-Otto träffar mig kommer han nog tycka att jag är en vekling som inte gjort ett nyttigt handtag i hela mitt liv, och göra mig till slagpåse där på den andra sidan.