Mänskligheten

På "förekommen anledning" (detta förlegade gamla uttryck) googlar jag vad det är att vara mänsklig, att vara human: 

Att "vara mänsklig är att vara generös gentemot andra människor och mot levande varelser i allmänhet"  läser jag i ett utdrag från något  som heter  Epoch times.

Cambridge dictionary menar att det är att  "visa vänlighet, omsorg och sympati mot andra, särskilt de som lider"

"Att vara människa är att ge nåd till oss själva och varandra." påstår något som heter Reno Gazett Journal.

Vi har höga tankar om vår art.  

Men människan är också kapabel till ren illvilja och ondska vars likhet inte finns i djurriket. Där dödar man/stjäl mat för sin egen akuta överlevnad inte för att man bara vill den andre illa, även om katten förvisso gärna leker med råttan innan han dödar den. 

Ondska och illvilja borde kanske också vara med i beskrivningen av det mänskliga. 

Samtidigt som all annan skit som mänskligheten kan uppfinna pågår i full sprut runt om i världen, blir min pappas gravplats bestulen på utsmyckning för andra gången. Den här gången är det ett gravljus och ett prydnadshjärta. 

Att stjäla från gravar är naturligtvis inte lika illa som att slänga bomber i huvudet på andra människor, pedofili, våldtäkt och en hel del annan jävelskap, men måste vara den absolut lägsta formen av stöld. Det måste ju också var den dummaste, vinningen för förövaren är ju minimal. Vad gör man med ett stulet gravljus? Sätter man det på en egen anhörigs grav? "Jag hedrar farfar med lite stöldgods, så här på alla helgons dag."

Jag fantiserar kring vad jag skulle säga till de här gravplundrarna om jag skulle "ta dem på bar gärning." Om att "vara mänsklig" är att vara generös mot andra människor och ge dem nåd, har det jag skulle säga föga med mänsklighet att göra. För gravplundrare har jag ingen nåd att erbjuda. I förhållande till de här människorna är jag rent omänsklig i min dom.