Var kommer själen in?
"Vi är väl ett underligt släkte, vi människor." säger jag till P. "Att vi jobbar så hårt på att förminska oss själva. Nästan allt som anser vara framsteg i utvecklingen är till för att ta bort oss själva."
Detta dystopiska uttalande föregås av att jag varit på ett bageri och köpt matbröd.
När jag ska öppna dörren för att gå ut spjärnar den emot. Jag drar och baxar med dörren men känner att det liksom finns en motor i dörren som jobbar emot. När jag mot bättre vetande gör ett rejält ryck i dörren kickar motorn in och dörren far upp med ett surrande den sista biten. Det är egentligen inte meningen att jag ska öppna dörren med mina egna armmuskler, jag ska trycka på en knapp bredvid den så att den öppnas automatiskt.
"Förr", säger jag till P och låter 150 år gammal, "var sådana där dörröppnare något som fanns på serviceboenden och ålderdomshem för dem som inte orkade öppna dörrarna själva. "
Numera ska en fullt frisk medelålders kvinna (som för all del brukar använda sin blogg till att gnälla över all värk hon har i kroppen) alltså inte utnyttja sina krafter och använda sina muskler till att öppna dörrar längre. Hon ska begagna sig av hjälpmedel.
Eftersom jag är så oerhört gammal levde jag under en tid då fjärrkontrollen till teven inte var en självklar del av var människas hem. Jag minns att jag blev väldigt uppbragt när jag hörde talas om den uppfinningen. Jag tyckte att det var höjden av lathet att inte orka resa sig ur soffan för att byta kanal på teven; som ett slags frivilligt förtvinande. (Noteras ska väl att på den här tiden fanns det bara två kanaler att byta mellan.) Numera skulle jag aldrig drömma om att göra något så bisarrt som att resa mig ur soffan för att byta kanal på själva teveapparaten. Går det ens? Hur mycket mer har jag inte avvecklat och stängt och avsvurit mig av mina förmågor och möjligheter under den tid som gått, utan att jag reflekterad särskilt över det?
Det är inte bara kroppens funktioner vi arbetar hårt på att avveckla. Även de mentala delarna gör vi vårt bästa för att inskränka. Jag är inte jättepåläst när det gäller AI men så mycket förstår jag att jag snart inte behöver skriva några texter längre. Jag behöver inte vända och vrida på funderingar och formuleringar. Jag kan bara be denna mystiska AI att skriva en felfri text i ämnet "hur mänskligheten förintar sig själv" och så är den skriven.
"Men var kommer själen in?" tänker jag. Det som gör det mänskliga mänskligt, vart tar det vägen. När jag inte behöver röra mig, tänka eller känna. Vad är det då för mening med att över huvud taget finnas till? Och varför beter vi oss som om det vore något eftersträvansvärt?
Kommentarer