Risken med att titta på teve

 "Så här långt är det snyggt i alla fall." säger jag stressat till P cirka 7 sekunder in i introt till de första avsnittet. Det är med ett visst adrenalinpåslag jag sitter här, andas i fyrkanter och mumlar "nuskajagvaraöppennuskajagvaraöppen"

Vi sitter inför det första avsnittet av filmatiseringen av Tordyveln flyger i skymningen.

Det är farligt att se filmatiseringar av böcker som har varit stora läsupplevelser, ja mer än så, som är hörnstenar, trösteböcker. Böcker som man återvänder till när man behöver vila, där man känner alla karaktärer och platser. Där man är hemma. Filmatiseringen kan klampa in med okänsliga kängor och krossa din trygga tillflyktsort. 

Och ändå. Sedan vi först hörde talas om att Tordyveln skulle filmatiseras har vi lite nervöst sagt till varandra, P och jag: "Vi måste väl se den i alla fall." 

Och här sitter vi nu. 

Om man kan få ett öppet sinne genom att upprepa att man ska ha ett öppet sinne tusen gånger för sig själv kommer det här att gå bra. Jag ska inte vara en gnällkärring som sitter och säger att "Så här är det inte i boken." hela tiden. Det har jag bestämt. 

Och efter de två första avsnitten konstaterar jag generöst att: 
"Det var faktiskt helt ok."

SPOILERALERT

Och inte en enda gång sa jag "Så här är det inte i boken."

Däremot var det flera gånger jag inte förstod varför det inte var som i boken. 

Först och främst förstår jag inte varför David och hans pappa måste vara nykomlingar i byn, och bara vara där över sommaren. Eller varför Davids pappa ska renovera orgeln istället för att skriva en körsvit. 

Varför man har hittat på en mormor åt Annika och Jonas, förstår jag inte heller men det kan jag till nöds acceptera. 

Av någon anledning väljer man också att inte fokusera på "Andreas tankar" när det gäller innehållet i de upphittade breven. Istället talas det om Emelies eventuella skuld till Andreas död. Kanske var man mer filosofiskt lagd på 70-talet och blev gripen av tankar om kommunicerande krukväxter på ett annat sätt än man blir idag. Numera krävs det kanske någon form av mord- eller kriminalhistoria som ska lösas för att fånga tittaren. 

Vill man så kan man ju undra varför den stackars kvinnan måste påläggas skuldkänslor för ett dödsfall, till allt annat hon var tvungen att uthärda. 

Men som sagt. Det är en helt ok filmatisering. Fotot är riktigt bra. Jag kommer definitiv att se resterande avsnitt, utan att gnälla.