Paradise lost

Det är när man börjar fråga sig "varför" och "hur" som barndomen är över.

Det är när man tittar på ungdomsfilmer som Vinterviken och i slutet kommer på sig själv med att tänka "Jaha, och vad hade ni tänkt att leva av då?" som man inser att man är för gammal för ungdomsfilmer.

Det är när man börjar ifrågasätta varför ens hjältar är hjältar som man inser att man är ohjälpligt vuxen.



När jag tänker på vilka böcker som är mina största läsupplevelser är det oftast böcker som jag läste när jag var barn som jag tänker på. Jag läste oerhört mycket som barn. Var jag satt eller stod och ibland även när jag gick, vilket kunde göra ont om någon hade fått för sig att möblera om.

Ibland brukar jag läsa om mina gamla godingar, vilket innebär en viss risk. Ibland upptäcker man att ens gamla älsklingar inte riktigt håller för det vuxna ögat. Där har Aslan tagit mig åt sidan och sagt att jag inte kan komma in i Narnia mer.

Agathon Sax är ett sådan rike där jag inte längre har tillträde och det beror just på detta att jag börjat fråga "varför".

Jag vet inte hur känd Agathon Sax är i dessa dagar men han är en rund liten man i plommonstop som är redaktör för Byköpingsposten och jagar bova. Alla bovar är jätterädda för Agathon Sax, det är i den första boken självklart redan från början. Varför, undrar jag alltså numera. Han är en rund liten man med plommonstop som är redaktör på Byköpingsposten.

Det krävs inte mycket för att jag ska köpa en hjälte. Ture Svensson till exempel är en av världens bästa detektiver därför att han är den enda som har fångat den ökände Ville Vessla. Okej. Ture Sventon har förövrigt flera kvaliteter som gör honom läsvärd även när man passerat 30-strecket. Men mer om detta vid ett annat tillfälle.

Ett annat exempel är Tintin och Kung Ottokars spira. Tintin är på resa i Syldavien eller Bordurien eller om det är något annat av dessa land där han brukar hamna och upptäcker att man planerar att störta kungen. Självklart gör Tintin allt han kan för att förhindra detta. För mig är tyvärr spänningen i historien numera förstörd efter som jag ägnar större delen av läsningen åt att fundera på varför det är så självklart att hindra denna statskupp, det kanske finns goda skäl till att störta kunden. Han kanske är en riktig skitkung. Vi får inte veta vilket.



Jag håller ju på att ta mig igenom Harry Potter - böckerna och har även slängt emellan med Silvertronen, den näst sista boken i Narnia-serien. Där upptäckte jag till min förvåning att jag hade lite svår att dela människobarnens vördnad och tillbedjan av Aslan. Eller snarare, jag har lite svårt att förstå deras hängivna dyrkan av honom.
Okej, Surpöl är ju född i Narnia och således uppvuxen med Aslan legenderna och historierna om hans storhet men Jill som är i Narnia för första gången och som träffat Aslan i ungefär fem minuter är redan beredd att gå i döden för honom. Aslans namn betyder "allt" för henne. Jag tycker inte att det är riktigt rimligt. Boken har inte byggt upp Aslans storhet tillräckligt omsorgsfullt och länge för att jag ska köpa den. Nu är det ju visserligen näst sista boken i en serie och det borde väl ha grundats tillräckligt i de föregående böckerna. Men jag vill minnas att jag, när jag för något år sedan läste om Häxan och lejonet tyckte att Aslan offrades på stenbordet alldeles för tidigit för att jag skulle hinna gripas av tragedin. När jag läste böckerna som barn hade jag inga problem med det. Kanske är det en slags symptom på åderförkalkning.

Kommentarer

Populära inlägg