Vad driver dig?

Vi klarade ju av fråga 1, det här med riktningen, för ett par dagar sedan så nu är det väl dags för fråga 2:
Vad driver dig?
Först är det riktningen och sedan själva bränslet, så att säga.

Jag fick frågan under en jobbintervju innan jul och fick väl ur mig något relativt klokt, lämpligt och inte fullständigt lögnaktigt. Nu fick jag visserligen inte jobbet så kanske var det inte så klokt och lämpligt det jag sa i alla fall.
Hur som helst så funderade jag lite på den där frågan när jag vaggade hem på glashala trottoarer efter intervjun. Vad driver mig? Ja, jösses! Man kan ju drabbas av livskris för mindre.

Det är mycket sånt där just nu. Var på ett seminarie om jobbsökande härom dagen, där man för att förbereda sig skulle skriva ned sina motivationsfaktorer och sina styrkor. Man stöter och blöter sitt jag så att det åtminstone ska låta som om man passar in. Sorterar olika ord i högar. Nu tycker jag att jag har hyfsad koll på vem jag är, jag brukar bara inte ägna så mycket tid åt att formulera det. Vad det nu kan bero på. I rutan där man kan skriva något om sig själv på Facebook är det tomt, liksom författarpresentationen på Vulkan.se, under rubriken Min Profil här på bloggen har jag en dikt som väl egentligen inte beskriver mig utan ett tillstånd att sträva efter (Det är alltså dit jag ska, käre gode gud?) vilket väl i och för sig beskriver mig men inte så där direkt och konkret som ord som "serviceinriktad", "effektiv" och "noggrann", som ju egentligen är urvattnade ord som inte säger så väldigt mycket, kan jag tycka.
Men jag har ändå börjat fundera på vaför jag låter sådana där rutor stå tomma. Skäms jag för något, eller? Eller har jag bara svårt att definiera mig själv? Det skulle väl inte vara särskilt klädsamt vid 34 års ålder. Sen kan man ju tycka att hela den här bloggen är ett evigt och ständigt pågående definierande och formulerande av vem jag är, även om det inte är så kort och klatschigt som det bör vara i ett personligt brev till en arbetsgivare.

Jag har ju skrivit om det här med språkets förminskande och förlösande effekt. Att det här med att definiera sig med sin yrkestitel är att förminska sig själv eftersom en människa är så mycket mer. Att språket, med alla ord som "noggrann", "flexibel" osv bara förminskar vår tillvaro, samtidigt som det fungerar som ett verktyg för att göra våra tillvaro begriplig, gör det möjligt för oss att förhålla oss till detta enorma brus som är livet och världen.
Jag hittade i Lyrikvännen 09:06 ett citat av Charles de Boulles, översatt från latinet av Kent Lindfors, som jag tyckte uttryckte detta ganska bra:
Världen har ett maximum av vara och ett minimum av kunskap; människan har ett överflöd av kunskap och mycket litet av vara.
I en av mina favoritböcker Simon och ekarna av Marianne Fredriksson talar man också om att "mycket av människans elände berodde på hennes strävan att skapa en personlighet, som avskilde henne från andra." Men man säger samtidigt att det är nödvändigt att skaffa sig en stark personlighet för att överleva här i världen. Så frågan är hur man ska bete sig för att lyckas och bli lycklig i den här villande världen.

På hemväg härom dagen for förresten en av stadsbussarna förbi mig. På sidan fanns en stor skylt med följande text i stora bokstäver:
Varför finns jag?
och jag tänkte att nu får ni fan ge er.

Kommentarer

skogsnuvan sa…
Det var väl en väldigt svår fråga. Jag tror inte att något driver mig egentligen. Jag bara låter livet bli det det blir på mitt ryggradslösa sätt.
Nu kanske det blir annorlunda när jag slutar att jobba och kan ägna mig åt att göra det jag vill. Hoppas att det blir så i alla fall.

Populära inlägg