Största. Möjliga. Tysssstnad.

Jag får inte till det. Det känns som om jag har sinat, stelnat eller förfrusit, kanske. Det lilla som kommer får jag ingen ordning på. Orden brötar och bråkar.

Jag återanvänder en gammal dikt som beskriver nuläget ganska bra.

vintern kommer ismassorna lägger sig täpper till och kväver
syret är kvar på den andra sidan jag kippar

jag släcker ner nu avvecklar kopplar ur stänger av
drar åt kranarna bit för bit finger för finger förtvinar hela handen dör
det sprider sig det rusar genom kroppen det går av sig själv det går inte att hejda när det väl har tagit fart hjärtat bryr sig inte om att pumpa ut blodet längst ut i kroppen längre energin räcker bara till nödbelysningen nu snart slocknar den jag får det att hända jag sinar jag rinner ur mig ifrån mig och undan och upphör ett rakt streck på en monitor ett elektrisk

pip