I svindlande rymder och ladugårdar.
En sådan helg! Har sett en avgjutning av mammut, Sveriges enda avgjutning av Lucys' skelett (den första ”kända” människan), spår av världens äldsta mask, fotspår från en dinosaurie samt en mycket liten bit av Mars.
Allt detta och mycket, mycket mer kan man se i Sveriges största fossilmuseum som är inrett i en gammal ladugård söder om Örebro. Jag skulle ha länkat till hemsidan om jag hade lyckats ta mig in på den, men tydligen har inte min internetuppkoppling en sådan dag.
Det var nästan lika hissnande att ta sig fram i labyrinterna och klättra i de fullständigt livsfarliga trapporna i den där gamla ladugården, som allt annat man fick se och veta därinne.
Till exempel låg där en, till synes obetydlig stenbit och strålade ut radioaktivitet så att det knastrade värre i geigermätaren. Så hade den legat i 2 miljarder år och strålat och så skulle den stråla i 2 miljarder år till, menade vår guide. Vidare berättade han att det mer eller mindre är bevisat att det finns liv på andra planeter eftersom man funnit fossil i bitarna av de meteoriter som med jämna mellanrum slår ner på jorden. På en plansch visade han också att de här meteoriterna verkligen slår ner med jämna mellanrum och att det, enligt detta schema, snart är dags för en till.
Så det gäller att njuta av livet så länge det varar. Men det visste vi ju redan...
Efter två timmars svindlande vandring, såväl fysiskt som psykiskt, hade vi sett ¾ av utställningen och gav upp för den här gången.
Fotspåren, maskens (Den hade ju inte fötter men lämnade likväl spår) och dinosauriens, lägger jag till min ”fotspårssamling” där det sedan tidigare finns fotspår av grottbjörn och neanderthalare. Både dessa spår finns i Grotte di Toirano i italienska Ligurien, där vi hyrde en lägenhet sommaren 1998. Till den neanderthalare som lämnat detta meddelande efter sig till oss, sina släktingar, skrev jag en dikt tillbaka. Den får bli den här veckans dikt.
Allt detta och mycket, mycket mer kan man se i Sveriges största fossilmuseum som är inrett i en gammal ladugård söder om Örebro. Jag skulle ha länkat till hemsidan om jag hade lyckats ta mig in på den, men tydligen har inte min internetuppkoppling en sådan dag.
Det var nästan lika hissnande att ta sig fram i labyrinterna och klättra i de fullständigt livsfarliga trapporna i den där gamla ladugården, som allt annat man fick se och veta därinne.
Till exempel låg där en, till synes obetydlig stenbit och strålade ut radioaktivitet så att det knastrade värre i geigermätaren. Så hade den legat i 2 miljarder år och strålat och så skulle den stråla i 2 miljarder år till, menade vår guide. Vidare berättade han att det mer eller mindre är bevisat att det finns liv på andra planeter eftersom man funnit fossil i bitarna av de meteoriter som med jämna mellanrum slår ner på jorden. På en plansch visade han också att de här meteoriterna verkligen slår ner med jämna mellanrum och att det, enligt detta schema, snart är dags för en till.
Så det gäller att njuta av livet så länge det varar. Men det visste vi ju redan...
Efter två timmars svindlande vandring, såväl fysiskt som psykiskt, hade vi sett ¾ av utställningen och gav upp för den här gången.
Fotspåren, maskens (Den hade ju inte fötter men lämnade likväl spår) och dinosauriens, lägger jag till min ”fotspårssamling” där det sedan tidigare finns fotspår av grottbjörn och neanderthalare. Både dessa spår finns i Grotte di Toirano i italienska Ligurien, där vi hyrde en lägenhet sommaren 1998. Till den neanderthalare som lämnat detta meddelande efter sig till oss, sina släktingar, skrev jag en dikt tillbaka. Den får bli den här veckans dikt.
Kommentarer
Fortsätt att leta runt. är glas åt dina rapporter då kan man åka snålskjuts på äventyren. Men du ärligt knastrade det?
Ha det bra
Kram