Även tystnaden har ett slut
Heter Ingrid Betancourts bok. Och det har den här också. Ett slut. Tystnaden, alltså.
För tyst har det varit ett tag. Tyst på bloggen och tyst i huvudet.
Så tyst att det känns riktigt knaggligt att få ned någonting när jag nu äntligen sitter här igen. Fingrarna trevar vilsna över tangentbordet. Tankarna rinner trögt.
Det är den här månadens fel. Det senaste åren har juli varit en riktigt knepig månad. Jävla Juli. Förr hatade jag vintern med hela min kropp och hela min själ men numera trivs jag, till min egen förvåning, riktigt bra i det där evinnerliga mörkret.
Istället har juli blivit magkatarrens, apatins och den totala håglöshetens månad. Det är ingenting som märks utanpå - tror jag - det pågår liksom inuti. Eller snarare, det pågår ingenting inuti.
Det finns inget särskilt skäl. Jag lever fortfarande samma oförskämt bra liv. Jag har ingen rätt att ha magkatarr.
Men plötsligt är det bara tyst.
Plötsligt förmår jag inget annat än att sova varje ledig stund.
Jag har inga ord.
Inga ord för det som hänt i Norge har jag heller. Loll har bra ord.
Att ha problem med sina egna magsyror ter sig ju närmast oanständigt i jämförelse. Inte för att det får magsyrorna att fräta mindre.
För att bekämpa tystnade, för att bekämpa magsyrorna och djävulen i världen, för att vi måste ta hand om varandra och hålla djävulen långt nere i sitt hål, spelar jag Tom Waits:
För tyst har det varit ett tag. Tyst på bloggen och tyst i huvudet.
Så tyst att det känns riktigt knaggligt att få ned någonting när jag nu äntligen sitter här igen. Fingrarna trevar vilsna över tangentbordet. Tankarna rinner trögt.
Det är den här månadens fel. Det senaste åren har juli varit en riktigt knepig månad. Jävla Juli. Förr hatade jag vintern med hela min kropp och hela min själ men numera trivs jag, till min egen förvåning, riktigt bra i det där evinnerliga mörkret.
Istället har juli blivit magkatarrens, apatins och den totala håglöshetens månad. Det är ingenting som märks utanpå - tror jag - det pågår liksom inuti. Eller snarare, det pågår ingenting inuti.
Det finns inget särskilt skäl. Jag lever fortfarande samma oförskämt bra liv. Jag har ingen rätt att ha magkatarr.
Men plötsligt är det bara tyst.
Plötsligt förmår jag inget annat än att sova varje ledig stund.
Jag har inga ord.
Inga ord för det som hänt i Norge har jag heller. Loll har bra ord.
Att ha problem med sina egna magsyror ter sig ju närmast oanständigt i jämförelse. Inte för att det får magsyrorna att fräta mindre.
För att bekämpa tystnade, för att bekämpa magsyrorna och djävulen i världen, för att vi måste ta hand om varandra och hålla djävulen långt nere i sitt hål, spelar jag Tom Waits:
Kommentarer