Regn

Det regnar i Sverige.

I min ständigt pågående strid med tiden envisas jag emellertid med att leva i det förflutna och samlar ihop foton till en sida med Bourgognebilder till bloggen. Vilket mest är att strö salt i sår.

Jag är inte alls i fas med tiden, kanske är det därför jag har lullat omkring i migrändimmor hela veckan.

Det är inte klokt att vi redan är hemma igen. Jag tycker att i ett normalt tidsförlopp borde vi åtminstone ha så där...hälften kvar. Men så är det inte.

Det regnar.

Jag har migrän.

Och vägrar tala om vädret här hemma. Annat är det med vädret i Bourgogne.

Lördagen den 30 juni är det nästan kvävande varmt i Beaune, den vackraste av städer. Men precis en timma innan den stora sommarpicnicen ska äga rum på Place Carnot; livemusik ska spelas, barn ska få sina ansikten målade i märkliga färger och mönster, picnickorgar ska avnjutas vid långborden, precis en timma innan kommer en hagelskur som ska förstöra 40% av druvorna i vinodlaren Raymond Boilliots odlingar. Haglen är stora som spelkulor, åskan mullrar utan uppehåll. Jag filmar ut genom våra vackra fönster, över mina älskade takåsar:

Vid sådana tillfällen har jag alltså kameran redo; vid oväder och katastrofer. Då ska det dokumenteras. Så närkingskt!

För tror ni att jag har karmeran med mig när vi ca en timme senare sitter under den röda markisen på Brasserie la Concorde vid Place Carnot och det lynniga burgundiska vädret förvandlar Beaune till guld?

Picnicen har flyttat in i saluhallarna ser vi när vi mellan de värsta skurarna vågat oss utanför de tjocka stenmurarna i Abbaye de Maizieres för att jaga rätt på föda. Men vi fortsätter ändå fram till Place Carnot där man fortfarande serverar mat på utserveringen på Brasserie la Concord och där det fortfarande finns bord som klarat sig undan regnet.

- Här har det regnat i tolv timmar! gastar en fransman till oss när vi kliver in under markisen. Vilket är en klart överdrift.

Han fortsätter att gasta under hela tiden vi sitter där, trots att hans sällskap endast består av två personer till som sitter gott inom hörhåll vid bordet. Men det är tydligen viktigt att ingen på restaurangen missar vad han har att säga. Mest är det svår name dropping av fina bourgogneviner och fler överdrifter.

Vi ignorerar honom och bläddrar istället i våra röda menyer och medan vi gör det händer det något med vädret. Mellan hustaken till vänster kommer en bit av solen fram och sprider det där gyllene ljuset som är ett signum för kvällarna på den här platsen på jorden. Regnet står som en vägg vid markiskanten, men det är en gyllene vägg som bara gör det än mer ombonat under tygtaket.

Jag förbannar mig själv för att jag lämnat mobilen på hotellet och inte kan ta några bilder av detta magiska tillstånd, eller filma. Men kanske var det en mening med det. Kanske var det meningen att jag skulle koncentrera mig mer på att vara närvarande och suga i mig själva stunden, vad vet jag. 

När vi har beställt och väntar på maten har det slutat regna och himlen spricker upp. Place Carnot är gyllene. Det finns en karusell på torget som ska se ut som om den härstammar från förra sekelskiftet. Den vita hästen som kröner karusellens tak sträcker sig mot guldet och Beaunes underbara "skyline" där inte ett tak har samma höjd som det andra, dess tinnar och torn, och utbyggnader och myller av skorstenspipor. 
Medan vi äter blir himlen helt klar, det skymmer och gatlyktorna tänds. Det här milda, trygga mörkret kommer, det där ombondade mörkret som lägger sig som skyddande bomull runt omkring oss.
Vi betalar och gå en kvällspromenad och tittar på några av de illumenerade byggnaderna: katedralen och tour Beffroi.
Här är Beffroi; appropå tiden.