Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

skrev Edit Södergran.

Jag tänker besegra dig, Tid! Och jag tänker göra det genom att ignorera dig!

Skrev jag, mindre poetiskt och mer patetiskt, i min anteckningsbok kvällen innan vi åkte till Bourgogne. Jag hade gjort misstaget att bläddra i kalendern och fått se Tiden i vitögat, så att säga.
Och sådant är ju aldrig bra.
Jag hade alltså redan kvällen innan avresan konstaterat att det var alldeles för få dagar i min Frankrikeresa, att jag snart skulle vara hemma igen och det gjorde mig helnojig. Jag föredrar att så där i början av en semester ha känslan att nu åker jag iväg och kommer aldrig mer tillbaka.
Naturligtvis insåg jag att så där kan man ju inte hålla på och att det enda sättet att hantera problemet var att ignorera det. Det är ju liksom det enda vapen man har mot tiden; att ge fan i att bläddra i almenackan.

Och kanske är det det som är grejen, inte bara med Frankrikeresor utan själva livet, det där att det är tidsbegränsat. Att det gör dig mer levande eftersom du känner tiden iskall rinna genom dina ådror. När det gäller livet har ju makterna välsignat oss genom att inte ge oss någon kalender att bläddra i, för övrigt. Det är alltså bara att släppa tidsnojan och bara vara.
Bara...

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror.

Fast jag tror ändå inte att det hade skadat känslan i min resa till Bourgogne om den hade varit en månad längre. Inte skadat den alls.

Urverket i kyrkan i St Bris le vineux

För övrigt gick det inte att besegra tiden. Trots att jag lyckades, åtminstone ganska bra, med att ignorera den så är jag ändå hemma igen. Redan.