Det stora ogripbara
Jag forsätter med en annan käpphäst (?) (se nedan
inlägg).
Det är det där med det stora, ogripbara och obeskrivbara
Livet, Universum och Allting, och att vi ändå ständigt envisas med att försöka
gripa och beskriva det, som andra idioter.
Detta har återigen blivit aktuellt i mitt liv i samband med
att jag håller på att omorganisera min bokhylla.
Jag har alltid älskat att sortera och hitta på
katalogiseringssystem och jag har alltid misslyckats kapitalt. Nu hade jag ju
tänkt att ha en mysboksavdelning, en deckaravdelning, en ”de livsviktiga”-avdelning
osv i min nya bokordning men jag har gett upp. Det finns en gräns för hur länge
jag orkar fundera på om en bok är en mysbok, en livsviktig bok eller bara en
helt vanlig bok och den gränsen är nu nådd.
Det fick bli en ren skönlitterär avdelning på det gamla
trista, traditionella viset. Det är lite enklare med facklitteratur faktiskt,
den är lättare att ”facka in”, så att säga. I den skönlitterära avdelningen
skiljer jag inte ens på noveller och romaner som ett slags uppror mot mig själv
och min klassificerings-mani. Men naturligtvis står böckerna i bokstavsordning,
på författarens efternamn. Hm, varför har jag inte sorterat dem efter första
bokstaven i titeln slår det mig nu, det vore väl lite avantgardistiskt? Ska jag
bli tvungen att börja om en gång till?
Nej, jag tror att det får vara som det är. Eller håller på att
bli eller vad jag ska säga.
Nå, det viktiga för det här resonemanget är alltså att jag
har misslyckats med att klassificera, kategorisera och inordna, och att det är
precis som det ska. Tillvaron låter sig nämligen inte klassificeras,
kategoriseras och inordnas. Den är för stor och för svindlande för det.
Ändå försöker vi, som sagt, tafatt och krampaktigt.
Varje försök att sortera in det i färger är ett sätt att
förminska det underbara skimret. Inget nyansord för blå kan beskriva blå på ett
tillräckligt sätt, det är bara ett sätt att ändå trycka in skiftningar som
egentligen inte passar in i facket Blå i facket Blå i alla fall. Bara för att
vi blir så nervösa när något flyter omkring lite odefinierat så där.
Och ett visst mått av sortering måste vi väl ägna oss åt för
att inte bli galna. För att få ett slags fäste i tillvaron, låt vara chimärt. Men
jag tror att vi skulle må bra av att öva oss på att vara lite mer osorterade. Framför allt är det viktigt att vi kommer
ihåg att det där klassificeringssystemet just vi använder inte är något objektivt,
definitivt, det är bara ett specialanpassat handikapphjälpmedel.
Kommentarer
Jag är själv en totalt osorterad typ. Tex min bokhylla handlar det bara om att allt ska få plats varför det staplats och dubbelställts hur som helst... och aldrig hittar jag vad jag söker, jo det händer, men inte den gången jag vill hitta. men det går bra ändå :-)