Efter den vita, rena nyårspromenaden

... har tillvaron tonat in i grå vardag igen. Nu har det visserligen blivit lite vitt i alla fall eftersom snön äntligen -höll jag på att skriva - har kommit. Tiden rinner iskall genom mina ådror, för att låna ett uttryck av Edith Södergran. Så gott som dagligen pratar vi om hur fort tiden går och hur viktigt det är att göra sådant som man vill göra, att njuta nu eftersom Tiden inte låter sig hejdas eller frysas. 

Vad är förutsättningen för att vi ska uppleva en genomlevd månad som uppfylld tid, som vår tid, istället för en tid som flutit förbi oss...? skriver Pascal Mercier i Nattåg till Lissabon

Ja, hur gör man det? Dagarna i Lübeck var verkligen så uppfyllda som de kunde vara. De hade inte kunnat vara bättre tillvaratagna och jag kan alltid ha dem med mig, men förflutit har de ju. Och hur gör man för att hitta den känslan i vardagsrutinerna, i allt det här man gör utan att tänka på det? 

Man börjar tänka på det, förstås. Lyfter blicken och ser sig omkring under promenaden till jobbet, under dagen på jobbet. Hittar detaljerna och tar in dem. 

Lätt som en plätt!

Under promenaden i den rena, vita nyårsdagen i Lübeck hittade vi den här detaljen: butiken som hade allt för utomhusaktiviteter och camping. Vi stod stumma och förbluffade framför skyltfönstret. Nog har vi tältat en del i våra dagar och nog har det funnits saker som jag önskat att jag tänkt på att ta med mig, gummistövlar och yllestrumpor, till exempel. Men aldrig någonsin har jag känt behov av något av detta: ett meterlångt svärd, mastodontkniven uppe till vänster i bilden ovan eller pinnen med en kula med piggar på nedan. Jag har svårt att se mig själv gå runt med något av detta på Couches kommunala camping i Bourgogne, där korna betar fridfullt på kullarna och kaniner och igelkottar skuttar om varandra.

Vad man över huvud taget ska ha den där pinnen med kula till kan jag inte förställa mig, och det anser jag vara ett gott tecken.