Klirr

Det är ett olycksbådande klirr. Som när man står högst upp på en byggnadsställning och hör att en mutter längre ned i ställningen lossnar och slår i marken. Så är det när man får ett besked om att någon som var med och byggde den där ställningen, formade barndomen och därmed den man är idag, har dött.

Astrid Lindgren, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall.

Och nu senast Brasse Brännström.

Med de här människorna är det ju så att själva ställningen ändå håller. Deras verk finns ju alltid kvar, det de gjorde för att ta plats i min barndom.

Men det där klirret…