Vad är det med sport egentligen?

Skid-VM håller på för fullt, nationen står på huvudet och jag häpnar återigen.
Det är inte det att jag inte tycker att det kan vara trevligt att titta på skidor, för det kan det. Helst på helgmorgnar i soffan, med te och nybakade scoones.
Det är inte det att jag missunnar Kalla och Olsson deras guldmedaljer, inte på något vis.
Det är inte heller det att jag tycker det är patetiskt att vilt främmande människor bölar över deras vinster.  Att röras och glädjas över andras framgångar är ett trevligt drag. Jag blir själv fortfarande tjock i halsen under den här prisuttdelningen. 6.29 in i det här klippet börjar jag bli fuktig i ögonen också.



Det som gör mig förundrad är den oerhörda betydelse sport får ha i samhället. Jag blir förundrad över att arbetsplatser tilläts stanna av så att alla kunde se Ingmar Stenmark köra slalom, när det begav sig. Att reklam plötsligt får förekomma i kanaler som annars slår sig för bröstet att de är (reklam)fria kanaler. Visserligen kallas det sponsring men det är ju samma sak. VM, EM och OS tillåts bryta in i det normala TV-programmet hur som helst. Om det inte rör sig om VM eller SM i poetry slam förstås, för det får ingen TV-tid alls.


Jag blir förundrad över att det verkar vara enklare att få uppehållstillstånd om man kan utmärka sig på elitnivå inom idrott, än om man "bara" är förföljd och hotad till livet i sitt hemland. Tydligen kan man också få anstånd med att avtjäna straff för rattfylleri om man ska delta i ett VM, men jag hoppas att jag uppfattat det fel.

För några år sedan hade en minister på förslag att pensionsåldern skulle vara lägre för elitidrottsmän eftersom deras karriär är så kort. Det förundrade mig också. Om man sliter ut sig inom till exempel vården och inte kan jobba vidare där, förväntas man söka jobb inom en annan, mindre slitsam, bransch. Det borde väl en avdankad elitidrottare också kunna göra, om hen nu inte har tjänat flera miljoner på sin korta karriär (vilket faktiskt kan vara möjligt inom viss elitidrott men totalt omöjligt på en mycket lång vårdkarriär) och inte behöver jobba mer efter sin korta karriär.

Jag blir också förundrad över detta oerhörda upphausande i media av dessa  skidlöpares "bragder". Visst har de kämpat hårt och slitit det förstå jag också, men jag är mer imponerad av dem som genomför en arbetsdag på akuten. De tillför samhället betydligt större nytta och under betydligt sämre förhållanden. De skulle också behöva motsvarigheten till ett vallateam som slår knut på sig själva till gigantiska kostnader för att de, vårdpersonalen, ska kunna prestera på topp.

Och när jag nu ändå håller på och gnäller och surkärringar mig så vill jag bara säga apropå vallateam, snökvalité och sönderkörda spår: När jag var barn åkte vi mycket längdskidor jag och min mamma. Vi åkte i skogen och på de frusna gärdena hemma. Mamma åkte först och spårade i den av mänskofot orörda snön och jag åkte efter. Efter ett par dagars körande var spåren rätt okej.
Den enda gången min mamma muttrade över "förhållandena" var när någon hade varit ute och gått och trampat sönder våra spår. Om jag till äventyrs gnällde över föret och ville hem och leka med Playmobil, blev jag åthutad och fick veta att jag var väl inte "gjord av socker" heller.
Det är med möda jag avhåller mig från att tillägga ett: "Så var det på min tid!"

Nu är det slutrutet för idag.